Genrefilmfestivalen Monsters of Film tog alla med storm. En festival som hade nåt för alla smaker kändes det som så vi tar väl och gör en litet sammandrag och ser vad vi varit med om.
Monsters of Film kom, sågs, blödde, älskade och segrade! Fyra dagar fyllda med spännande och fantasieggande filmer från världens alla gudsförgätna hörn som gjorde oss alla på gott humör. Förutom att festivalen blivit monsterstora och visade rekordmånga filmer så kunde alla som inte var på plats på grund av bakfylla eller geografisk och social isolering se filmer på VOD-tjänsten SF Anytime. Det tackar vi Harry Scheins gamla älskarinnor för. Dom kan behöva ett retrospektivt tack. Men roligast med höstens festival var ändå hur mycket bra film man skrapat ihop. Det är vi inte bortskämda med. Jävligt bra jobbat alla inblandade!
Galapremiären på torsdagskvällen bjöd annars på det som en galapremiär ska bjuda på: Mycket folk och trevligt mingel med gott bubbel och snittar och sprudlande galastämning. Snittarna tog dock slut lite väl fort men vad gör en galapremiär på biografen med för lite snittar när det flödade över av skumpa och godisskålar. Så det blev till att svepa ett par snabba glas innan kvällens premiärfilm The Congress. Det fick bära eller brista med kissandet. The Congress var en smått fantastisk och delvis animerad fantasy-reality-film som ställde intressanta frågor om moraliska och existentiella val, ny teknik, döden och det förbannade åldrandet som ju är särskilt smärtsam och påtaglig i en utseende- och åldersfixerad filmbransch. Det låter ju förbannat tungt för en galapremiärfilm kan man ju tycka. Men tyngd och cartoons är inget som borde skrämma en sann monstervän. The Congress var en lite udda fågel i sammanhanget men inte mindre sevärd för det om man orkar ta av sig monstermasken för en stund. Robin Wright briljerade i huvudrollen men däremot såg Harvey Kietel rätt trött och sliten ut. Vid 74 års ålder har man väl rätt att se lite hängig ut kan man tycka.
Ett obekräftat rykte (eller ren inbillning) gjorde gällande att Knud ”Drängen i Fäbodjäntan” Jörgensen skulle göra en flärdfull entré i sin klassiska drängskrud med nytrimmad traktor och bjuda på anekdoter och Brännvin special. Tyvärr dök han aldrig upp. Tydligen hade Jörgensen hamnat i trubbel med en dörrvakt vid Stureplan som varken uppskattade hans klädkod eller sätt att uppföra sig i närheten av damer. Jörgensen fick tillbringa kvällen i en piketbuss och förklara sig och blev sen hemskickad med ett X2000-tåg med gratiskupong på ostfralla och kaffe i restaurangvagnen som plåster på såren. På telefon beklagade han sig dan därpå på och gråtmumlade något om att han skulle gottgöra fadäsen hundrafalt och ställa allt tillrätta. Om jag tolkade honom rätt ville han göra ett exklusivt liveframträdande nästa år där han illustrerar sina favoritscener ur sin karriär ensam alt. med tre-fyra nakna kvinnor på scenen (inklusive sollaparscenen på ladubänken nedanför som extranummer). Men vi låter honom nyktra till och vila upp sig så får han tänka över det där innan vi sätter hans högstämda löften på print.
Fredagens program bjöd annars på flera intressanta programpunkter som säkert ställde en del samvetsömma monsterdiggare inför ett svårt och smärtsamt val. Kvällens monsterfajt utspelade sig mellan Lloyd Kaufmans Return to Nuke ’Em High och Peter Stricklands Berberian Sound Studio. Troma vs metagiallo? Vi satte våra 50 cent på den senare med en fantastisk Tobey Jones som brittisk ljudtekniker som reser till Italien för att göra ljudunder med italienska b-skräckfilmer. Det går minst sagt inte som på räls. Jones hamnar i rena rama Kafka-situationen. Ingen regelrätt rysare men jävligt otäck och bra film av Strickland som ni måste kolla in om ni missade den.
Under lördagen stod kvinnorna i centrum då Shannon Lark och Karen Lam från det nordamerikanska kvinnliga filmkollektivet Viscera Film Festival gjorde ett bejublat besök. Karen Lam rivstartade på lördagseftermiddagen med sin film Evangeline. En visuell läckerbit om manligt våld, hämnd och kvinnlig utsatthet och vad en strikt religiös uppfostran kan ställa med i en ung människas psyke. Lite I Spit on Your Grave goes The Ring om ni frågar mig eller någon ur Bonde söker fru-teamet. Seminariet Woman in Horror inleddes med en rad kortfilmer som bjöd på flera härliga skratt. Särskilt två måste nämnas: The Dump och The Meeting. I den förra möter vi två seriemördare som av en slump strålar samman när de ska dumpa sina offer. De inleder en absurd och roande ordväxling där de delar med sig av sina erfarenheter och bjuder på tips i seriemördandets konster. I den senare går ett gäng seriemördare i gruppterapi för att bli befriade från sina seriemördardemoner. Att se ett gäng psychos rannsaka sig själva, utdela kramar och äta nybakade cupcakes var helt enkelt himla roligt. Den sista signerad Lam för övrigt.
Efter filmvisningen hölls ett intressant samtal med Lark och Lam som berättade om situationen för kvinnliga filmskapare under ledning av Emma Gray Munthe. I en bransch dominerad av revirpinkande män och armbågar av rakblad skulle man ju kunna tro att dom haft det rätt tufft. Men den bilden gavs inte riktigt. Idag med all tillgänglig ny teknik kan i princip vem som helst göra film. Med självförtroende, talang och hårt arbete kan både kvinnliga och manliga filmskapare gå långt oavsett om man jobbar med mindre budgetar, framkom det. Personligen hade jag före MoF ingen som helst koll på Viscera och deras produktioner men blev nu rejält nyfiken. Kanske borde bjudit hem Lark och Lam på Rysarnytts Texas Chainsaw Chili och nån rulle med Jörgensen som en symbolisk vänskapsgest för de gamla goda banden mellan Sverige och Amerika. DVD-brasa och Koskenkorva hade ingått i konceptet. På kvällen stod fajten mellan asiatiska actionrafflet The Tower och nya Maniac. Publiken utsåg Maniac till hela festivalens vinnare. Ingen dålig vinnare även om Berberian enligt min mening är en bättre film.
Söndagen bjöd på ett seminarium om specialeffekter som tyvärr missades på grund kraftig baksmälla. Men sånt händer ibland. Man kan behöva en rejäl blecka för att smälta en sån här skräckspäckad festival så det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Men vana kyrkobesökare hade nog inga större problem att ta sig dit skulle jag tro. Annars bjöd söndagen också på passionerade vampyrer i Kiss of the Damned som vi kände igen från Stockholms filmfestival ifjol och avslutningsfilmen Byzantium med Gemma Arterton i fin blodsugarform. Neil Jordan visade att han fortfarande är en stor filmkonstnär och har koll på vampyrmyterna. Den kammade för övrigt hem andra platsen i tävlingen följt av clownslashern Stitches.
Det är bara att ta av sig hatten för Monsters of Film som visade att man lyckades spänna musklerna till bristningsgränsen och att man nu har blivit en riktig monsterfestival värd namnet. Enda stötestenen skulle vara filmkrockarna men sånt är det svårt att undvika på en sån här festival och SF Anytime var en fin stötdämpare. Vi ser fram emot en ny spännande festival och fler intressanta gäster nästa år!
– Stefan Särnefält
