Skräckskönt – Om kärleken till groteska filmer, en etnologisk studie
Författare: Jonas Danielsson
Förlag: H:ström – Text & Kultur, Sverige, 2006

Helena Bjuresäter Sjöholm (2007)
Jag har läst en bok! Och det är inte vilken bok som helst. Den handlar om mig. Inte nog med det, den handlar om er… ”Skräckskönt: Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie” är Jonas Danielssons avhandling. Han satte skräcken i Institutionen för kultur och medier vid Umeå universitet några år. Skräckskönt blev resultatet.* Först av allt ska han ha rejält med hockeymasker och motorsågar, (i de här sammanhangen är det någonting bra), för att han lagt manken till att forska på området om skräckfilmens entusiaster. Danielsson skriver om ”skräckfilmsbrukaren”, ett begrepp han använder för att beskriva oss som har en viss förkärlek för genren och känner tillhörighet med andra lika skräckbenägna.

Men som i alla avhandlingar finns en del svagheter. De inledande avsnitten om avgränsning, metod och allt det där som ska vara till stöd för den som läser känns lite tunt och ojämnt. Danielsson gör klart att han gjort en medieetnografisk studie och att han funnit att det framför allt är olika känslor som lockar oss till skräckfilmen, typ rädsla och äckelkänslor. Så långt inga problem. Ändå saknar jag
bakgrundsinformation om informanterna, de som utgör grunden för hans empiri. Någon upplysning om hur urvalet gått till och hur kontakterna etablerats får vi inte riktigt grepp om. Danielsson har medvetet valt bort att ge en utförligare beskrivning om informanterna eftersom han anser att det skulle sakna relevans och svaren riskerat att bli för spretiga. Jag har en annan uppfattning, även om det såklart ligger lite bortom Danielssons avgränsning. Danielsson har intervjuat och observerat 9 kvinnor och 11 män i åldrarna 19-35 år. Intervjuerna har skett i Sverige från norr till söder. Mer än så får vi inte veta. Han har fokuserat på ”vuxna” skräckfilmsbrukare som bevarat sitt intresse in i vuxenvärlden. Det är klokt eftersom de flesta någon gång i unga år flirtat med skräckfilmen men sedan släppt den.

Vi som diggar och de som dissar de som diggar
Eftersom resonemangen från informanterna är så likartade och trots att han vill undvika generaliseringar blir det ändå mycket av just det. Texten handlar till stora delar mycket om de som älskar skräckfilmen och de som är deras värsta kritiker. Det blir lite förutsägbart. Detta trots att han försökt undvika fördomar och fokuserat på de känslor som tycks infinna sig hos dem som väljer att se skräckfilm utan avmattning. Dessvärre befäster studien något här som jag anser vara lite av en myt, nämligen att skräckfilmsfanatiker gärna betraktar sig själva som outsiders och de (och vi) har en större begreppsuppfattning om världen än de som inte förmår att ta till sig en film som exempelvis Cannibal Holocaust. Men samtidigt går det naturligtvis inte att säga att de fantastiska informanternas resonemang och svar är alldeles tvärtokiga. Jag har nog själv försvarat mig och mina kompisars skräckorgier. Men det var mer när jag var yngre (vi pratar stenåldern nu).

Det vore konstigt om Danielsson inte hade nämnt filmcensuren eller den absurda
videovåldsdebatten alldeles i början på 80-talet där expertisen i form av barnpsykologer, allehanda pedagoger, urbota dumma programledare på TV (tänk Studio S), faktiskt skapade hysteri. I ett samhälle där expertisen företräder normen och dikterar villkoren för dem som redan befinner sig i underläge ter sig det mesta perverst. Tyvärr har vi nog lite till mans fastnat i den här motsättningen och debatten. Jag tycker faktiskt inte att det är riktigt representativt. Åtminstone inte idag. Men ändå och kanske just därför blir Danielssons text så oerhört viktig. För det är nämligen inte så ofta man förbehållslöst låter de som faktiskt gillar att kolla på skräckfilm komma till tals. Danielsson har en oerhörd potential här. Därför hade jag som läsare så gärna önskat veta lite mer om informanternas bakgrund. Är Danielsson exempelvis den enda akademikern i sällskapet? Föräldern? För trots att eventuella skeptiker uppfattar oss som en smula störda, så vet jag ju med mig själv när jag står där tidigt på morgonen och förklarar för mina små döttrar att det inte funkar med balettdräkt och ”klacke-skor” till dagis när det är -15°. Jag är som vilken ”normal” vuxen människa som helst (med en förkärlek till vettvillingar med motorsåg). Eftersom informanterna alla är vuxna undrar jag om kritik från ”oinvigda” fortfarande har en större relevans för dem? Hade de som var 19 år i studien samma ingång initialt till skräckfilmen som de som var 35?

De flesta av informanterna nämner underhållningsvärdet och lusten att bli skrämd som en ganska självklar lockelse. Men några berättar också att allt det där avtar en smula efter det att man blivit bekant med genrens konventioner. Jag kan inte på ett tillfredställande sätt svara på vad jag saknar i avhandlingen, mer än att det hade varit intressant att få ta del av informanterna i en vidare kontext. Något som jag tycker att en kollega till Jonas Danielsson lyckas ganska bra med, nämligen Isabel Cristina Pinedo. Hon anlägger ett helhetsperspektiv på sin text. Han nämner henne perifert inledningsvis i presentationen över tidigare forskning och det hade varit ganska spännande att få en eller annan kommentar i den här avhandlingen.

Till sist
På det stora hela hänger avhandlingen ändå ihop, även om det blir en smula ojämnt ibland. Utläggningar om Bachtins karnevalsteori blandat med ords grundbetydelser ur NE tenderar att bli en smula rumphugget. Danielsson borde ha kortat ner avsnittet om genrens historik och underkategorier för det tillför inte så väldigt mycket. Alternativt låtit bifoga en bilaga där skräckfilmens underkategorier beskrivs. Det kan trots allt komma väl till hands med en och annan upplysning i synnerhet för den som inte alls känner sig hemma i skräckfilmens värld. Men det är petitesser i sammanhanget. Det är en inspirerande och viktig text. För min del blir den även en krönika om hur och varför jag blev skräckfilms biten knappt 13 år gammal. Vi får se om den dyker upp i Rysarnytt… Så bäste Jonas Danielsson, jag skulle älska att höra dig säga: ”I’ll be right back”.

***

Ytterligare en kommentar

Stefan Särnefält
Jonas Danielsson har väl med största sannolikhet hört det mesta vad gäller såväl positiva som negativa omdömen om sin avhandling, så egentligen kunde det väl räcka med att leverera några skidmasker och bultpistoler (och kanske en kolagömma till kaffet) för ett gott utfört arbete. Men några ord måste jag ändå bjussa på efter att ha läst Skräckskönt under de sena nattimmarna i klimatförändringarnas oroväckande tid. Jag tycker att det är en intressant och välkomponerad avhandling med ett skönt flyt i språket (kan ju annars bli rätt akademiskt högtravande i sådana här sammanhang). En bok som även borde kunna tilltala personer som inte måste avluta kvällen med en skräckfilm för att klara av nattsömnen. Danielsson har i Skräckskönt vänt kameralinsen mot betraktarna. Danielsson är själv en stor skräckfilmsfantast, något som väckt viss kritik på grund av de svårigheter som uppstår med att distansiera sig från materialet. Må så vara, dessa svårigheter undkommer man nog aldrig, men jag tror, som han säger själv, att han fått ut mer av materialet än om han inte delade intresset.

Men precis som Helena påpekar hade jag gärna fått lite mer information om de intervjuade personerna, de så kallade informanterna. Delar av referenserna funderade jag över om det överhuvudtaget rör sig om skräckfilm (när det lutar mer åt rena observationsstudier av kroppstympningar, något man kanske tyckte var farligt och spännande i tonåren – men å andra sidan har ju boken undertiteln kärleken till groteska filmer) men det är ju en definitionsfråga. På något ställe uttrycker också Danielsson förvåning över frånvaron av många skräckfilmsklassiker, som Suspiria och Omen, som han hade hoppats på att få diskutera i avhandlingen. Och jag hade gärna sett en sådan diskussion i boken. Och ibland upplever jag informanternas resonemang lite väl tunt. Men skräckfilmsbrukarens referenser kan man ju inte göra så mycket åt.

Håller inte med Helenas tveksamhet när det gäller redogörelsen av skräckfilmens subkategorier, den tycker jag behövs i texten för att bena ut begreppen för den oinvigde. Kan dock tycka att Danielsson är lite svepande i redogörelserna av de psykologiska begreppen och hade gärna sett att han utvecklat kopplingen mellan skräckfilmsbrukaren och Michail Bachtins karnevalsteori ett stänk till eftersom jag finner den kopplingen mycket intressant. Jämförelsen mellan
karnevalsdeltagaren och skräckfilmsbrukaren som båda med sina handlingar ”tar semester från vardagslunken” berör i någon mening själva kärnan i skräckfilmsintresset. Hur som helst, det har varit en mycket rolig läsning. Med Skräckskönt har jag haft många sköna timmar innan nattlampan slocknat och har väl, för att parafrasera Hitchcock, kanske fått en del trevliga mardrömmar på kuppen. Men det brukar jag iofs ha rätt ofta ändå. Kanske ska ta och ringa Dr Freudstein ändå.