Sveriges mesta utvikningstjej Christina Lindberg var under 70-talet ett hett namn inom de exploitationfilmer som gjordes i Sverige och utomlands. Tarantino har hyllat henne för rolltolkningen i Thriller - En grym film. En film som inspirerade till Kill Bill-filmerna. Hon har blivit en efterfrågad gäst på festivaler runt om i världen där folk köar för att få se hennes filmer.
Hösten kom som en Tysonnäve i solar plexus. Står i augustiblåsten och huttrar vid en pendeltågsstation söder om Stockholm. Har precis rest mig på tio. Väntar på att bli upplockad av Christina Lindberg. Inte dansbandssångerskan. Utan hon som svingar hagelpuffror mot hallickar och renskötare på film och på nyhetstidningarnas debattsidor. Sveriges mesta utvikningstjej, Tarantinos favoritskådis och chefredaktören för Sveriges ledande flygmagasin Flygrevyn.
Hade det varit en film skulle hon kanske ha dykt upp i en skrikande tvärnit med stulen polisbil, svart läderrock, lapp för ögat och en avsågad hagelbrakare i högsta hugg. Själv skulle jag kanske ha legat och duckat bakom några pelargonlådor vid stationens blombutik med en ihoprullad Fib-Aktuellt från 1974 i bakfickan och tuggat Toy i 180 knyck.
Men nu är det verklighet. Ledigt klädd i jeans och gul långtröja kommer hon gående från parkeringsplatsen. Christina kör en Skoda Fabia grå metallic. Vi hoppar in och drar ut mot landsbygden. Bilar är inte hennes grej, avslöjar hon. Hon säger sig vara hopplös när det gäller bilar. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har ju sett henne köra så det ryker. På film.
Christina bor på en herrgård med 13 hektar betesmark där grannens hästar betar i hagarna. Flygrevyns redaktion huserar i ett litet rött torp på gården där hennes katter springer fritt. Hit flyttade hon i slutet av 90-talet tillsammans med sin dåvarande man, flygexperten och fotografen Bo Sehlberg, som gick bort 2004. Tidigare bodde de tillsammans i Stockholms innerstad. Drabbas du aldrig av lappsjuka?
- Nej, jag är ganska van att klara mig själv och jag gillar att vara ute i naturen. Jag känner ingen större längtan att bo inne i stan igen, säger hon.
Film och utvik
Tillsammans med namn som Marie Liljedahl, Marie Ekorre och Marie Forså
tillhörde Christina Lindberg raden av sexsirener som satte outplånliga
avtryck i svensk och utländsk exploitationfilm som gjordes på 60-
och 70-talen. Vi sitter vid Christinas köksbord och dricker kaffe och
pratar film från en tid då svensk filmkultur väckte rubriker
utomlands. Christina visar gamla urklipp från 70-talet ur hennes privata
fotoalbum. Utvik från Penthouse och Fib-Aktuellt varvas med kuriosa
bakom-kameran-bilder från filminspelningar som Exponerad och Thriller.
Hon plockar fram en fotobok som Bo Sehlberg gjorde med henne i början
av 70-talet. Under varje bild skymtar ett litet bibelord. Kött och ande
i en fungerande symbios.
En annan siren var Ingmar Bergmans dotter Anna Bergman. Vem minns inte när hon sprang runt lättfotad och lekte agent i den danska gladrullen I Skyttens Tecken med mazurkakungen Ole Söltoft och diskusfantomen Ricky Bruch? Pappa Ingmar varnade dottern för att inte ”hamna i samma sällskap som den där Christina Lindberg”, minns Christina.
Christinas modellkarriär tog fyr när hon poserade i några dagstidningar som badflicka i slutet av 60-talet. 19 år gammal debuterade hon i Janne Halldoffs Rötmånad (1970), där hon spelar dottern Anna Bella till ett par som driver en bordell. Då hade hon redan hunnit med att vika ut sig i flera herrtidningar.
- Jag var helt oerfaren som skådespelare och kände mig inte helt bekväm i rollen. Med åren lärde jag mig hur jag skulle agera bättre. Men det är en bra och rolig film, säger hon.
Halldoff hade faktiskt tänkt sig någon annan i rollen som Anna Bella. Men det blev till att bita sig i det berömda skägget eftersom producenten Bengt Forslund redan bestämt sig för Lindberg. Med den halvsurrealistiska filmen Exponerad (1971), där hon spelar mot en glatt kopulerande Janne ”Loffe” Carlsson, uppmärksammades hon internationellt.
Japan, Tyskland och Stellan Skarsgård
I Japan och Tyskland blev det sedan en handfull filmer. ”De flesta av
mina filmer har jag aldrig sett, och det är nog lika bra det!”
är ett citat signerat Christina Lindberg. Man misstänker att det
var Tysklandssviten med titlar som Love in 3D och Schoolgirl Report som stod
i skottgluggen. Men helt säker är jag inte. Love in 3D har några
klassiska scener som borde kunna fresta en ny publik. Som när Christina
efter en het kärleksakt jagas av en naken Grodan Boll-hoppande kille
med Klaus Kinski-frisyr som hon kastar buntar med telefonkataloger efter.
Eller scenen i klädbutiken när hon står och dekorerar i skyltfönstret
böjd med rumpan ut mot gatan och en vilt främmande kille smyger
fram och försöker kyssa rumpan genom fönstret som en myrslok
vartefter de går på tivoli och åker spöktåget
tillsammans. I hans lägenhet utbryter senare ett kuddkrig där han
hoppar runt bland interiörerna och imiterar en brunstig schimpans i djungeln.
Svårslaget. En svensk dvd-utgåva, tack!
Hon är född i ett arbetarhem i Göteborg. Föräldrarna var skilda och mamman jobbade mycket för att få det gå ihop. Christina tvingades därför tidigt ta hand om sina syskon. Något som lärde henne att ta vara på sig själv, berättar hon. När hon drog till Japan var hon helt ensam. Där var hon med i två filmer och åkte runt som en riktig moviestar, gästade talkshows och gjorde modelljobb. Jämfört med Sverige tjänade hon dessutom riktigt bra med pengar. Japankarriären kom av sig när regissören Torgny Wickman ringde och ville ha henne med i Anita – En tonårsflickas dagbok (1973). Något hon till en början var rätt tveksam till.
- Han var så himla övertygande och angelägen så jag gav med mig och åkte hem, berättar Christina.
I Anita spelar hon en 16-årig nymfoman som möter psykologistudenten Erik, spelad av Stellan Skarsgård, som försöker bota henne med hjälp av hemsnickrad kognitionsterapi. Vilket inte går alldeles som på räls. Stellan minns hon som trevlig och väldigt ambitiös. Det låter nästan som om han högg som en utsvulten unggädda på varje liten filmroll som blänkte när man hör Christina berätta om Stellan.
- Han jobbade på Dramaten som påklädare och jagade runt som attan efter roller i olika typproduktioner. Han ville verkligen uppåt, minns Christina.
Hyllad av Tarantino
Året därpå ringde regissören Bo Arne Vibenius och ville
att hon skulle spela den stumma Frigga i den numera legendariska rape and
revenge-rullen Thriller – En grym film. En film som blev totalförbjuden
i Sverige. Vibenius var ute efter att provocera och behövde snabba pengar
efter ett misslyckat projekt, berättar Christina. Filmen fick en renässans
sedan Quentin Tarantino hyllat filmen och Christinas rolltolkning. Tarantino
har berättat i flera intervjuer att Thriller fungerade som inspirationskälla
till Kill Bill-filmerna.
- Innan Tarantino spelade in filmerna gav han skådespelarna en kopia av Thriller för att de skulle få den rätta känslan, berättar Christina. Tarantino tycker att Thriller är den våldsammaste film han sett.
I Thriller blir Frigga kidnappad av den ruggiga hallicken Tony som gör henne beroende av heroin och tvingar henne att prostituera sig. När hon försöker fly får hon ögat utstucket av Tony, spelad av den numera avlidne Rederietstjärnan Heinz Hopf.
- En fantastisk människa och skådespelare, minns Christina. Vi hade väldigt roligt ihop under inspelningarna.
Med lapp för ögat planerar Frigga för en hämnd som får gudarna att falla baklänges. Hon börjar träna karate, lär sig köra bil och hantera skjutvapen med mera för att göra pinan kort för sina plågoandar. Karaktären har Tarantino broderat ut för Elle Driver (Daryl Hannah). Den berömda lappen har Christina hemma i sin samling. Hon har hört att Tarantino samlar på filmikoner och är ute efter lappen hon använder i Thriller, så hon tänker ge honom den om hon får tillfälle att träffa honom.
Alla som sett Thriller tvingades nog gnugga ögongloberna ett par varv extra när de berömda mjukjucken övergår i rena rama hårdporren. I intervjuer har Christina tagit avstånd från hårdporr. Ett tränat öga upptäcker dock tämligen snart att det inte är Lindberg som håller igång.
- Nej, det var ett berömt liveshowpar som kallade sig Romeo & Julia som turnerade mycket i Sverige på 70-talet. Regissören hyrde in dem bara för de här scenerna, avslöjar Christina.
Scenerna känns aningen omotiverade och malplacerade, vilket många inte varit sena att påpeka. Därför släpptes en version där scenerna är bortklippta. Och den obehagligt realistiska scenen där Christina får sitt öga utstucket är filmat med hjälp av ett lik från Karolinska institutet. Själva inspelningen blev också rejält dramatisk.
- Filmteamet spärrade aldrig av inspelningsområdet och ortsborna trodde att jag gick runt och avlossade skottsalvor på riktigt. Polisen tillkallades och jag blev förd till polisstationen och fick tala om hur det låg till innan de släppte mig, berättar hon.
Vibenius hamnade därefter i trubbel med polismakten sedan man upptäckt att polisbilen Christina kör omkring i var en ommålad personbil. Rollen som Frigga repriserar Christina i den svenska kultrullen Sex, Lögner & Videovåld (2000) där filmkritikern Gunnar Rehlin får smaka på Lindbergs hagelpuffra. Hon gillar ”nördar” och det var bland annat därför hon ställde upp i denna skruvade actionkomedi.
USA och Hollywood
2005 var hon över till USA tillsammans med Klubb Super 8 och visade sina
filmer vid en festival i Hollywood. I USA hyllas hon. I Sverige blev det en
syrlig kommentar i någon kulturbilaga.
- Hade det varit en mer erkänd skådis, som Stellan Skarsgård, hade reaktionen varit en annan, tror hon.
Med Klubb Super 8:s nyutgivning av hennes gamla filmer och det nymornade intresset utomlands har livet tagit en ny vändning. I höst väntar festivaler i London och Indianapolis. Och nästa år bär det av till Texas och kanske även Paris. Hur känns det att åka runt på filmfestivaler och titta på dina filmer idag?
- Skojigt. Jag gillar att träffa folk och filmerna är inget jag skäms för. Jag har alltid stått för vad jag gjort och filmerna är en del av mig, säger hon.
I Indianapolis gästar hon Horror Hounds horrorkonvent där hon kommer att få möjlighet att träffa riktiga skönandar som Leatherface, Jason Voorhees, John Landis och gängmedlemmar från kultrullen The Warriors.
- Det är genom Super 8:s försorg som jag reser. Jag vet inte exakt vad vi kommer att göra där förutom att man kommer att visa några av mina filmer, säger hon.
Motorsågsmassakern har hon sett. Men hör och häpna al the boppers out there! Inte The Warriors! Får skicka henne en kopia innan avresan. Något speciellt förhållande till skräckfilm har hon annars inte. Hon tittar knappt på film överhuvudtaget, avslöjar hon. Förutom när det är nyheter och Sopranos på tv:
- Jag är ett riktigt nyhetsfreak och jag älskar Sopranos.
Den dramatiska flykten från
Tyskland
En märklig händelse var när hon var i Berlin 1975 och skulle
spela in filmen Flossie med Långt ner i Halsen-regissören Gerard
Damiano. Christina skrev på kontraktet i tron att det rörde sig
om en enkel mjukisrulle, något den tyske producenten gott i god för.
Under dagarna rullade inspelningarna på som vanligt. Men på nätterna
pågick inspelningar av mer avancerad art - utan Christinas vetskap.
Dubbelspel på hög nivå. Damiano förstod att Christina
inte var med på noterna. När producenten var utom synhåll
tog han henne vänligt men bestämt åt sidan och lade korten
på borden.
- Damiano ansåg att jag var för duktig för den film de höll på att spela in och att jag inte passade in i konceptet, säger hon.
Christina insåg att hon blivit grundlurad av producenten och tog kontakt med advokater i Sverige som uppmanade henne att lämna landet. Hon var dock inte ensam om att ha blivit blåst. En annan berömd nakenstjärna som var med vid inspelningen var Marie Ekorre (Utan Trosor i Tyrolen). Nu brann det i knutarna. Christina berättade för Ekorre vad som pågick och de beslutade sig för att rymma. Och det snabbt som en avlöning. Producenten var fortfarande ovetande om Christinas och Damianos överläggningar. Klockan 3 på natten smög Ekorre och Lindberg ut från hotellet och tog en taxi till flygplatsen och väntade på första bästa flyg hem till Sverige. När den tyske producenten fick nys om flykten åkte han direkt till Sverige och ömsom hotade ömsom lockade med pengar.
- Jag var tvungen att ta hjälp av advokaterna för att klara mig ur knipan, berättar hon.
Damiano hoppade sedan av projektet och producenten kallade i stället in Sveriges Damiano, Mac Ahlberg (Bel Ami), och en annan av dåtidens sexsirener, Marie Forså. Vad Ekorre gör i dag vet inte Christina. Men av en slump råkade hon faktiskt stöta på henne på stan för några år sedan. Ingen rolig upplevelse, minns hon. Nej, några spontana high fives från gladskådisarna kan man inte ta för givet i dag när gamla meriter gör sig påminda i vardagen.
Christina hade även ett par roller i Joe ”Fäbodjäntan” Sarnos rullar, Young Plaything och Swedish Wildcats (1972). Den senare en skruvad porrbuskis som utspelar sig i bordellmiljö där tjejerna uppträder kroppsmålade i vilda-djur-motiv. Gästerna håvar upp sedelbuntar för att få fånga in dem med fiskhåvar och straffa dem efter eget nöje. Christina har en liten roll som dansande leopard. En skruvad film, minns hon. Sarno själv skyller på producenten, något som förmodligen stämmer eftersom det till och med är för skruvat för en Sarno-rulle. I bordellsalongen får vi också en skymt av en välkammad och lysten John Harrysson. På den tiden var det många i dag kända ansikten som smög i kulisserna eller rörde sig mer eller mindre världsvant mellan salong och sänggavel.
Bland rovdjur och svampar
Christina var också påtänkt för en roll i en amerikansk
storfilm av Hotel Sahara-regissören Ken Annakin med bland andra Sven-Bertil
Taube. Men projektet rann ut i sanden. Hon sökte i stället in på
Scenskolan och var nära att komma in. Men istället blev det journaliststudier
på Poppius och därefter reportage och posering i herrtidningarna.
En del kanske minns den berömda bastuhörnan i Fib-Aktuellt i början
av 80-talet där hon intervjuade känt folk i bastun.
1984 tog hon och Bo över Flygrevyn. Nu är hon ensam
ansvarig utgivare och chefredaktör för tidningen. Materialet köps
in av frilansare. Hon har ett stort svampintresse och har gett ut videon Christinas
Svampskola. Hon är också aktiv i debatten för rovdjurens rätt,
framför allt vargen. Några haksmällar har hon tagit. För
några år sedan smattrade det som hagelskurar på dagstidningarnas
debattsidor.
”Det finns ingen som förstört så mycket för rennäringen
som Christina Lindberg”
Citatet är Olof Johansson, ordförande i Tåssåsens sameby.
I en intervju med LFV:s nyhetsblad Nya Arlanda säger Christina i en kommentar
till motståndet ”att det finns en mäktig jaktlobby i Sverige,
med stark ställning. När det gäller varg finns det en artrasism.
Jag tror att det är en liten klick människor på landsbygden
som kanaliserar sin maktlöshet genom att hata vargen”
Långt ifrån bortglömd
Beundrarbreven fortsätter att strömma in från hela världen.
Hon visar mig ett foto på en målning av henne som en tysk beundrare
nyligen skickat med post. Nice. På hennes officiella Myspace-sida har
antalet vänner för länge sedan passerat 1.000. Bo Arne Vibenius
har snackat om en uppföljare till Thriller. Jag frågar om han hört
av sig om någon roll, som enögd morsa kanske?
- Nej, jag tror nog inte han är intresserad. Han ställer alltid till problem när vi (läs Klubb Super 8) ska visa filmen någonstans i världen. Han bevakar sina ekonomiska rättigheter som en hök. Annars hör man aldrig någonting från honom.
Intervjun börjar rinna mot sitt slut. Jag frågar om jag får ta några bilder. Hon tvekar till en början men ger till slut med sig. Det märks att hon är proffs. Helt plötsligt känner jag mig förvandlad till Siwer Ohlsson (berömd flickfotograf på 70-talet) i Monty Python-tappning. Snap snap, grin grin, wink wink, nudge nudge…Say no more? Nåja, några av bilderna blev inte så pjåkiga. Vi sätter oss i bilen och kör mot pendeltågsstationen. Jag har senaste numret av Flygrevyn i handen och går som på moln. You know what I mean?
Stefan Särnefält [070914]
