Stefan Särnefält tillsammans med Jonas Danielsson och Helena Bjuresäter Sjöholm [100218]

När den italienske kultregissören Ruggero Deodato besökte Stockholm och sci-fi-mässan i Älvsjö i början av december ifjol ville Rysarnytt givetvis inte missa tillfället att få en skymt av mannen bakom det mytomspunna kannibaleposet Cannibal Holocaust (1980). Filmens koncept rippades ju bekant med stor framgång av killarna bakom Blair Witch Project. Deodato har nu hunnit bli hela 70 år men energin påminner mer om en tonårings. Det kan vara det italienska temperamentet, att han blivit småbarnsförälder på gamla dar eller reaktionen när vi frågar hur castingen av porrskådisen Richard Bolla i Cannibal Holocaust gick till (obs. vi nämnde inte hans riktiga namn Robert Kerman).

Deodato vs Bolla

Richard Bolla får Ruggero Deadato att släppa loss hela det italienska känslofyrverkeriet och han flaxar med armarna som en bönsyrsa. Att deras samarbete inte gick som på räls är känt sedan tidigare. Dagliga fajter om stort och smått förvandlade inspelningen emellanåt till ett verkligt ”green inferno”. Ruggero berättar att det var Oliver Stones rollbesättare som rekryterade Kerman som han samarbetade med vid Concorde Affaire 79, en film där Kerman hade en liten roll. Deodato levde dock i obefläckad okunskap om Kermans byxlösa sidokarriär.

Någon i teamet hade tydligen bättre koll på Bollas aktiviteter men Deodato hade svårt att smälta uppgifterna. Han tyckte att Bolla var för klent utrustad för att vara en ”riktig porrskådis”, berättar han för Rysarnytt. Kermans sidoverksamhet tvingade honom sedermera att bära hundhuvudet och han försvann från den legitima spelscenen och återvände till adultbranschen. Något som tydligen tog honom hårt. Annars inledde Kerman sin karriär som teaterskådespelare och uppträdde på Broadway under 60-70-talen där han bland annat spelade i Katt på hett plåttak. Hans första sexfilm var China Doll 1974 med den uppstigande sexbomben Vanessa del Rio.

Kerman i kulturöverskridande vattenlekar

Kermans bitterhet går inte att ta miste på i intervjun på deluxe-utgåvan av filmen där han håller en underhållande och smått förvirrad utläggning om djurmord, dåliga filmskolor, hysteriska italienska regissörer, att han förbannade filmen och en lösspringande tjur som han hoppades skulle stånga ihjäl Deodato. Kermans insats som Dr Monroe i Holocaust har dock fått kultstatus bland horrorfansen och han ska helt klart ha rejält med cred för sin tolkning av den plågade professorn med majspipan i mungipan som tvingas fejsa fasorna i det gröna helvetet.

Kerman dricker kaffe ur pappmugg

Kommunikation på urinvånarnas språk gav resultat

Vi frågar Deodato hur han fick till det med kommunikationen med urinvånarna. Han berättar ivrigt hur han med gester försökte ge direktiv men att han gav upp när de aldrig rörde sig ur fläcken. Sedan fick han den geniala idén att han kunde kommunicera med dom på deras eget språk. Så han började ropade Ga,Ga,Ga…och då blev det plötsligt full action framför kameran.

Deodato gör också ett litet komiskt inhopp i Eli Roths Hostel 2 där han på ett absurt sätt kalasar på en levande människa i ett tortyrbås. Han säger till Rysarnytt att det var ett roligt inhopp men att den typen av filmer bara är ren fantasy. Realismo är nyckelordet. Det handlar om att få fram realismen i varje detalj, säger han. På frågan om han betraktar sig själv som en skräckregissör svarar han bestämt nej. Han ser sig mer som en allround-regissör som sysslar med allt från dokumentärer till drama, action och skräck.

Dragen inför domstol efter Cannibal Holocaust

Cannibal Holocaust är Deodatos mest berömda film. Filmen fick honom att bli dragen inför rätta eftersom de italienska myndigheterna befarade att skådespelarna hade berövats livet på riktigt. Han har berättat i intervjuer om snuff-debatten att han före inspelningen fick aktörerna att teckna kontrakt om att de skulle gå under jorden efter filminspelningarna för att uppnå effekten av att de faktiskt hade försvunnit. Han tycker att det var ett bra knep eftersom det bidragit till filmens framgång, men samtidigt var det givetvis ingen rolig upplevelse att gripas av lagens långa arm. När domaren utredde fallet var Deodato tvungen att kalla in skådespelarna från skuggtillvaron för att visa att djungelfasorna inte utspelats IRL.

Han berättar samtidigt om hur man gjorde den spektakulära pålscenen där en kvinna hänger genompålad på en träpinne. Han tvingades också förklara tricket för juryn. Det var en mycket enkel och billig scen att göra, berättar han. Man hade monterat en cykelsadel och fäst den på en järnstång som man satte kvinnan på. I munnen placerade man en liten bit balsaträd som stack ut för att uppnå den chockerande påleffekten. Om Tarantino skulle gjort scenen i dag hade det blivit en betydligt dyrare historia, påpekar han. Han berättar vidare om sina framtida filmplaner. En klassisk giallothriller står näst på tur. Med sina fingrar räknar Deodato på ett underhållande stereotypiskt sätt upp vilka roller filmen kommer att innehålla: en brittisk tjej, en svart kille och flera mördare. Planerna på en uppföljare av Holocaust ser dock mörkare ut och verkar vara uppskjuten på obestämd framtid.

Deodato inledde sin filmbana som regiassistent till en rad stora namn inom den italienska filmkonsten som Roberto Rosselini och Sergio Corbucci, vilket gav honom de rätta erfarenheterna och hantverkskunnandet. Att Italien inte spottar ur sig så mycket storregissörer längre beror till stor del på tv-mediet, säger Ruggero till oss. Hade han skrivit Cannibal Holocaust i dag hade dom inte nappat eftersom den inte skulle funka för tv. Tidigare hade man den stora Asien-marknaden att luta sig mot. Det är svårt att sälja in en idé nu så han måste röra mig mot tv- och reklammediet, upplyser han. Samtidigt har dom gamla filmproducenterna helt enkelt lämnat jordelivet.

Efterföljande mejlintervju

Rysarnytt:
Du har jobbat med några av de stora inom italiensk film, som Rosselini och Corbucci. Vad har du lärt dig från dom?

Rugger Deodato:
Från Rossellini har jag lärt mig realismen och från Corbucci har jag lärt mig rytmen och grymheten.

RN:
Cannibal Holocaust är ju en av de mest ryktesomgärdade skräckfilmerna som gjorts och du drogs till och med inför rätta. Var den ursprungliga tanken att Cannibal Holocaust skulle uppfattas som en snuffilm och hur ser du på den debatten idag?

RD:
Tanken var att producera en film som skulle kunna uppfattas som sann. Om jag hade chansen att återvända så skulle jag göra samma film igen, fast utan att döda djur på riktigt.

RN:
Konflikten mellan natur och civilisation är ju ett återkommande tema i dina filmer. Det är inte bara i kannibalfilmerna som man kan spåra en civilisationskritik. Kan man tolka det som du tar parti för naturfolken mot civilisationen?

RD:
Jag har alltid försökt klä mig i Robin Hood-dräkten och ta ställning för de svagare människorna. Jag har ingen tydlig uppfattning om civilisationen. Men man kan ta jämförelsen från den spanska massakern av inkafolket och hur indianerna behandlades i Nordamerika av det engelsktalande folket.

RN:
Du har i en intervju sagt att Cannibal Holocaust är favoriten bland dina filmer. Är det också den film som du tyckte var roligast att göra och varför?

RD:
Ja. För första gången hade jag full konstnärlig frihet. Cannibal Holocaust blev till dag för dag. Jag hade med mig en skådespelartrupp som följde mig och mina direktiv förbehållslöst. Inspelningsplatsen var väldigt trevlig. Ur ett frihetsperspektiv var det väldigt behagligt.

RN:
Ett av de andra stora namnen inom italiensk skräckfilm är Dario Argento. Som filmskapare skiljer ni er åt en hel del, du är mer upptagen med realism medan han gärna sysslar med det irrationella och övernaturliga. Hur är relationen till Dario och hur ser du på hans filmer?

RD:
Det stämmer att Dario och jag skiljer oss åt när det gäller filmskapandet, jag är intresserad av realism medan han är mer dragen till det övernaturliga. Jag gillar flera av hans filmer men jag tror inte att han gillar mina.

RN:
Något som utmärker dina filmer är den fantastiska filmusiken, som till exempel i Cannibal Holocaust och Cut and Run. Hur tänker du när du väljer och lägger på musiken?

RD:
Den ljuva musiken till Cannibal Holocaust var mitt val. Syftet var att få publiken att reagera mer på grymheterna som begås av de vita mot ursprungsbefolkningen.

RN:
Vilka filmer och regissörer har inspirerat dig speciellt som filmskapare?

RD:
När jag gjorde Cannibal Holocaust så var jag inspirerad av Jacopettis film Mondo Cane. När det gäller det de andra filmerna har jag inspirerats av de stora mästarna inom filmkonsten.

RN:
Hur ser du på dagens skräckrepertoar?

RD:
Det finns inget särskilt där som tilltalar mig.

RN:
Vad har du för relation till svensk film?

RD:
Jag gillar Ingmar Bergman men jag har ingen större kunskap om andra svenska filmer.