Sommarbetraktelse: Kära Rysarnytt, kära läsare. Tack för att ni har gett mig min prins!

Helena Bjuresäter Sjöholm
-Mammaaaa!? Var är simdräkterna??? Efter att ha hört bästa Annas berättelse om hennes finlandssvenska badplagg, kommer jag undvika ordet baddräkt framöver och helt övergå till det mer skönklingande och praktiska ordet simdräkt. – Vi vill bada!!!! På med dem och solkrämen. – Har du sett mina shorts? – Vem har tagit mina kalsipper? Mmmm, så härligt att vara tillbaka i den lilla lilla stugan vid den lilla lilla sjön med den lilla lilla svärmodern och älskade gamla hunden som fått problem med sina höfter. Storslaget vackert. Landskapet. Byborna. Västerbotten. Varje sommar sedan jag träffade min äkta hälft. Tack min prins.

I år går vi ut hårt och börjar med spelmanstämman i Stärkesmark. Gubbar och gummor träffas i den gamla byskolan för att duellera i fiolspel. De är tuffa mot varandra, de är erfarna. Går inte att ta miste på att de varit med förr. En av äldremännen, den enda med dragharmonika, blir plötsligt lite mörk i blicken. Han vill inte bli avbruten. Nu ska det förtäljas en historia som han i sin tur fått berättad för sig som liten gosse. Om en gång för längesedan då den lilla sjön låg blank som en spegel en vacker sommardag. Plötsligt kommer en mörk figur som demoniskt bereder ut sig som ett täcke över sjön. Det är trollpackan som utövar sin svartkonst. Rätt som det är slår det med dunder och brak ner i sjön och den börjar koka. Som i en kittel. Sedan är det över och sjön lägger sig på nytt spegelblank. Om detta har han skrivit en låt. Harmoniska toner som tvärt övergår i frenesi, fingrarna springer på tangenterna och han trycker på de små knapparna, han har ändrat sitt ansiktsttryck. Det är magiskt. När låten är slut säger han, – Dä va’ tur ni int’ börja dansa. – Hä va ju int’ nån chottis den hära låtn’. Omskakade går vi ut i köket och köper varmkorv. Tanterna vet inte vad de ska ta betalt. En femma var.

Att flanera i byn är som att bli ett med en roman av Torgny Lindgren. Förra året tog mina döttrar och deras kompis mod till sig och knackade på hos en gammal farbror. De undrade om det gick för sig att plocka smultronen precis vid hans uppfart. Jo. Nog gick det bra. Men först måste de stiga in i stugan och titta på gäddhuvudet. Nog kändes rysningarna lite lätt längs ryggraden. – Mamma, det var ett jättebamsegäddhuvud! Han hade satt upp det på väggen. Svärmor berättar att farbrorn gått bort i vårvintras. – Då var det ju lite turligt att vi knackade på, tänker flickorna. Så var det med det. När de får egna barn kan de ju berätta om gäddhuvudet för dom.

I år hade jag som mål att gå runt sjön, en promenad på knappa milen. Bara kört med bilen förut, har för mig att jag cyklade runt för många år sedan, men jag minns inte riktigt. Nu plockade jag kameran med mig. För i år skulle det ske. Nu skulle jag göra en avstickare och gå upp till spökhuset för att ta några bilder. För säkerhetens skull tog jag Anna med mig. Vet ju aldrig vad man kan stöta på. Så vackert ödsligt. Lite sorgligt. – Vi skulle få bättre bilder om det hängde en blekt och fladdrande gardin i fönstret, sa jag. – Jo, svarade Anna. Hon får gå lite närmare och fota, jag får inte till det med lånekameran. Anna är en van fotograf. Jag stampar och tjoar lite extra för att hålla ormarna och andarna borta. Vi undrar såklart vem som bott där och varför huset övergivits. Dessvärre är det inte så ovanligt med obebodda gamla hus här uppe. Urbaniseringen. En väfnad af tidens rand.

Det finns andra kusligheter här uppe också. Paddan på stigen till dasset. För att inte tala om vad som kan hoppa upp ur dasset där man sitter i godan ro och räknar flötena på dassväggen. Eller alla ljud om natten. Läskigast är nog ändå myggen. Spelar ingen roll hur många gånger man slår ihjäl dom, så kommer de tillbaks.

Ha en hjärtligt ryslig sommar mina vänner. Det får jag. Det vet jag bestämt. The same procedure as every year, my Prince.