Han har hunnit fylla 67 men det är knappt något man märkte av när kungen av skräckrock intog Gröna Lunds stora scen. En nästan oförskämt fräsch Alice Cooper bjöd på en klassisk och underhållande skräckshow.

Öppningen med Hello Hooray under ett sprakande gnistregn där Alice iklädd en elegant rödsvartrandig kostym viftande med trollstaven är storslagen. De hypnotiska gitarrstämmorna som vaknar upp från gravarna dirigerad av den sminkade magikern gör sig jäkligt fint som öppningsnummer. Sen kommer hitsen som ett pärlband. Merparten från det magiska 70-talet; som Billion Dollar Babies, Go to Hell, No More Mr Nice Guy, Welcome to my Nightmare och avslutningsnumret Schools Out med konfettiregn och badbollar där han också lyckas klämma in Pink Floyds Another Brick in the Wall mitt i låten (halvkrystat men ändå lite kul). En setlist som med några få undantag påminde rätt mycket om Sonisphere 2010 vill jag minnas. Han vet vad som går hem i stugorna.

De klassiska teaternumren rullar in efter dryga halva konserten och börjar med Feed my Frankenstein där det missförstådda monstret väcks till liv i rök och blixt och rusar runt som en Iron Maiden-Eddie. Stort publikjubel givetvis (det var knökfullt). Och mellan Ballad of Dwight Fry och I Love the Dead åker tvångströjan på och giljotinen körs in och Alice huvud faller under bilan. Precis enligt manualen. Efter återuppståndelsen kommer en lite slentrianmässig tribute av välkända covers på The Doors, The Beatles, Jimi Hendrix och The Who som kändes lite malplacerad. Han hade lätt kunnat skippa dom och istället kört sin egna låtar. Han har ju trots allt 26 studioalbum i hatten. Annars hade dom kunnat funka bättre som avslutningspotpurri.

Förutom coverkavalkaden och några halvtrista solon under första halvan är det en klassisk scenshow Mr Cooper bjuder på. Inga större överraskningar och inget mellansnack men väldigt underhållande. Han låter showen tala för sig själv och går på Hedenhös-rutin men struttar runt som värsta tonåringen. Verkar helt enkelt vara i jävligt fin form rent fysiskt. Bandet har en ny kvinnlig gitarrist och det kändes rätt stabilt och samspelt (men inga Hendrixar).

På Sonisphere hade han skippat paradnumret med vår hockeymaskfavorit Jason Voorhees. Nu kom The Man Behind the Mask direkt på sköna Go to Hell (vilka riff den låten har alltså, kan få den mest kissnödiga att förtränga behoven). Mitt i låten snubblar det in en lätt naiv campingtjej som snabbt och elegant blir upplockad på axeln av Mr Voorhees.

Annars gör sig Mr Cooper förbannat bra i tivolimiljö trots det milda kvällsljuset. Särskilt med det nya spökhuset House of Nightmares på vänsterflanken. Är väl bara Tom Waits i fågelskrämma-kläder som skulle kunna matcha Cooper i en tivoli-fit-in-tävling. Ska starta ett namnupprop på Gröna Lunds hemsida för att få in Waits till nästa säsong. Den gamle artistchefen Ove Hahn (han som drog ur pluggen mitt i solot under Jimi Hendrix-konserten 1967 och blev nedslagen av Sweets Andy Scott så han hamnade i blomhavet nedanför scenen 1976) talade uppfordrande till mig i en dröm nyligen och hotade med stryk om jag inte stod på mig när det gäller Waits (verkar som han blivit ett jävla råskinn på andra sidan, eller är det nåt slags uppdämt hämndbehov). Här ett klipp med Hahn när han på ett lite högtidligt och officiellt sätt meddelar att konserten med Sweet ställs in pga av regn. Det var helt klart en annan stil på scensnacket då:

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=XWUvV7TXFbY”]

För att runda av det här då. Det var ju som bekant länge sen Alice Cooper chockade publiken och fick kristna fundamentalister att demonstrera med plakat och skriva upprörda protestlistor. Men att han fortfarande är en stor underhållare råder inga tvivel om. Kanske rent av den största. Åtminstone klart fräschare än sin 20 år yngre chockrockarkollega Marilyn Manson som mest staplade runt och kraxade som en gammal korp (nåja, han var bitvis rätt okej också). Det läskigaste med Cooper numera är väl att han spelar golf. Kanske dags för ett golfnummer i nästa show?

– Stefan Särnefält  (3,5/5)

P.S.
Fick en kommentar från en rockkompis som förklarade hitkavalkaden som jag inte öste helhjärtat beröm över. Den tar vi och klämmer in så vi får hela bilden:

”Turnen heter ”Raise the dead” och handlar om att han hyllar sina gamla poolare i ”The hollywood vampires” som han krökade med på 60- och 70-talen. Han hyllar dem genom att spela någon låt från var och en, inte för att han saknar egna låtar utan för att han vill att dagens ungdom ska lära sig veta hut = Veta vad gammal bra musik duger till, som en historielektion!”

Här kan ni läsa en underhållande krönika om föregångaren till Alice som vi publicerade 2011 – världens första skräckrockare Screamin’ Jay Hawkins

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=BPctlJuuxbM”]

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=QUEmVHXGDYI”]

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=B2PnHkgcvNI”]

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=jwSKaOK9arU”]