0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Deep Red (Profondo Rosso)
Utgivningsår: 1975
Regissör: Dario Argento
Skådespelare: David Hemmings, Daria Nicolodi m fl
Distributionsbolag: Studio S Entertainment

Johan ”Black Gloves” Holmström
”La la la, la la la la, la la la la la”
Med en sådan till synes oskyldig och musikalisk inledning kan väl en film inte gå fel? Nej, det kan det förstås inte. Inte denna film i alla fall – Dario Argentos klassiker Profondo rosso.

När horror-maestro Stefan gav mig uppdraget att skriva några rader om denna film var det som att be mig recensera Apocalypse Now eller Taxi Driver. Hur kan man kort berätta om ens favorit-horrorfilm på ett konstruktivt sätt? Well, nu gör jag i alla fall ett försök.

Filmen utspelar sig i känd Dario-miljö: hans älskade Rom. Men vi möts inte av det folkmyller som vi är vana vid från denna stad, nej här är gatorna tomma och ödsliga. Pianisten Marcus (David Hemmings från Blow Up) blir vittne till ett fruktansvärt mord. Vi har tidigare fått bekanta oss med offret – en tysk kvinna med övernaturliga krafter. På känt ”jag-är-musikprofessor-och-jag-skiter-i-mina-studenter-och-föreläsningar-för-det-här-är-mycket-mer-spännande”-manér börjar Marcus själv nysta i fallet. Han samarbetar med en läcker kvinnlig reporter och börjar snart lägga de pusselbitar som leder till mördaren. Marcus blir i det närmaste fanatisk i sitt sökande efter sanningen om mördarens barndom och orsaken till morden. En viss (tysk? Italiensk?) barnvisa spelar en viktig roll i filmen…

Filmen är en s.k. Giallo, den italienska genren som närmast kan betecknas som kioskdeckare. Inslag som gärna ska vara med i en Giallo är att mördaren ska ha: 1. svart regnrock; 2. sylvass kniv; 3. svarta handskar. Dessa attribut är självklarheter för mördaren i ”Deep Red”. Argento hade före ”Deep Red” gjort ett flertal Giallos, men det var med denna film han verkligen fick till det. Filmen är helgjuten i alla dess former och får betraktas som ett mästerverk. Handlingen är otroligt spännande, en del ruskiga scener, visst, men det är framför allt på det psykologiska planet filmen når sina höjder. Argento har naturligtvis stoppat in lite skön humor också. En riktigt härlig scen är den där Marcus och reportern, i ett försök att symbolisera 70-talets kvinnliga frigörelse, bryter arm. Gissa vem som vinner?

Deep Red har ett riktigt suggestivt soundtrack som framförs av de italienska rockarna Goblin. Argento har en förkärlek för experimentell musik i sina filmer, och gärna av det hårdare slaget. Iron Maiden har t.ex. medverkat i en film.

Anledningen till denna titt i horror-backspegeln är att produktiva Studio S Entertainment nyligen släppt ”Deep Red” på en lyxig 2-disc DVD-utgåva. Den innehåller en mängd läckerheter för Dario-fans, bl.a. en nyrenoverad Director’s Cut-version (som jag tyvärr inte hunnit se).

När jag nu såg om filmen insåg jag att det faktiskt var rätt länge sedan jag såg den sist – jag kom inte ens ihåg vem mördaren var! Dessutom hade jag ju tidigare sett den på diverse risiga vhs-kopior, så detta var en riktig fröjd. Deep Red håller, både kvalitetsmässigt och innehållsmässigt, än i dag. Det är bara att gratulera de som inte sett filmen och nu får chansen. Välkommen till Dario Argentos World of Horror!!

***

Efter en lång tids tjatande premiärrecenserar äntligen Johan ”Black Gloves” Holmström sin favoritskräckregissör Dario Argento i Rysarnytt. Detta med anledning av att Studio S Entertainment släpper Argentos mästerverk Deep Red (Profondo Rosso) i en specialutgåva med två versioner varav den ene är en Director’s Cut samt dokumentären An Eye for Horror. Rysarnytt kände sig tvungen att ställa några närgångna Argento-frågor på bekvämt avstånd till Black Gloves som tog av sig skinnhandskarna och sänkte garden för en stund.

Hur upptäckte du Dario Argento?
Runt 1990 tror jag. Brorsan gick i samma filmvetarklass som en viss Ronny Svensson, och därifrån kom diverse risiga vhs-kopior. Tror Susperia var den första Dario-rullen jag såg – kärlek vid första ögonkastet!

Vad är det du gillar hos Argento och vad gör honom till en så speciell regissör?
Jag tycker han är så heltäckande. Filmerna är grymt underhållande och rätt lätta att ta till sig. Men framför allt är de konstnärliga. Han jobbar på ett sånt härligt sätt med färger och musik, och har tagit horror-genren till en helt ny nivå.
Roligt också är att han ofta återkommer med olika teman och miljöer, som t.ex. att huvudkaraktären sysslar med ngt konstnärligt som litteratur, musik eller dans. Att han växlar mellan Giallo och ruggiga häxfilmer är också intressant.

Vad säger du om Argento-boxen som kom häromåret?
Jag har den, men har handen på hjärtat inte begrundat mig närmare med den. Urvalet är rätt ok förutom att Deep Red inte är med och att alldeles för många av de nyare, sämre filmerna är med.

Tre Argento-filmer man måste ha sett innan man dör?
Deep Red
Suspiria
Phenomena

– Shut up, Mommy!

Johan “Black Gloves” Holmström minns sin Deep Red-barndom med ett förvridet munkavle-leende. Det var en tid då morsorna inte fick lov att övernatta hos barnen då de låg intagna på sjukhus och då skriken aldrig ville ta slut i korridorerna.