0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Den siste mannen på jorden 
Produktionsår: 1964
Regissör: Ubaldo Ragona, Sidney Salkow
Manus: Richard Matheson, William F. Leicester m fl
Medverkande: Vincent Price, Franca Bettoia, Giacomo Rossi Stuart m fl
Distribution: Rapid Stream Media/Studio S
Världen är i kaos och det verkar som verkligheten har hunnit ikapp de gamla postapokalyptiska framtidsskildringarna. De ökande flyktingströmmarna, de bindgalna terrorattackerna, den växande klimatkrisen och på det lägg till det bakteriologiska hotet. Den sista spiken i kistan? I Kina har det nyligen upptäckts en gen bland grisar och patienter som gör vanliga bakterier resistenta mot den sista gruppen antibiotika. Det hela beskrivs som ett mardrömsscenario av forskarna. Riktigt skrämmande. Sen får vi inte glömma alla förbannade lyxkryssningsfartyg som kommer hit om somrarna och dumpar passagerarskit i Östersjön. Fan ta dem alltså. Östersjöfisken är snart bara ett nostalgiskt minne i familjealbumen. Jag är medveten om att det var en analog liknelse men det är lika bra att ta det säkra före det osäkra innan kollapsen av det digitala strömsamhället är ett faktum.
Det börjar verkligen krypa under skinnet. Funtar på att lägga ned det här och gå en överlevnadskurs istället. Känner en kille som är skaplig med pil och båge och van att leva med begränsade resurser. Han kanske kan ge mig en grundkurs om jag bjuder på ett par bira (han är jäkligt svag för bira så jag tror det kan gå hem där, men han är också svag för invecklade teologiska teorier, inte sällan med apokalyptiska inslag, så man måste va jävligt klar och vass i tanken så man inte trillar i nåt svart hål). Det går bra att mejla Rysarnytt om ni har några andra överlevnadstips. Tips som rör konspirationsteorier om månlandningen och liknande undanbedes vänligt men bestämt. Men tar gärna emot en bra gasmask. Tyvärr missade jag att nämna den här filmen i maskanalysen. Vi är alla fulla av misstag. Men det kommer vi inte ha råd med när apokalypsen kommer.
Richard Mathesons roman I Am Legend från 1954 har filmatiserats seriöst tre gånger och den här filmen är en direkt föregångare och inspiration till Romeros zombieklassiker Night of the Living Dead (1968). Det här är den första och den allra bästa enligt min mening. Ösiga The Omega Man med Charlton Heston från 1971 gillar jag skarpt också och den färskare I Am Legend med Will Smith snackar jag inte heller ner om jag sitter bland främlingar och drar överlevnadsstrategier. Men The Last Man on Earth är nummer 1, The Omega Man nummer 2 och I Am Legend nummer 3. Där har ni min lista. Skriv gärna upp den och skicka till Stefan Löfvens stab (inga jävla hot och grejer, en enkel lista räcker gott, dom har nog med problem för tillfället). Sen kan ni dra till ÖB och bunkra upp med konserver och sällskapsspel. Det rådde ju rena zombieapokalypsen för en billig vattenkokares skull där nyligen, så var försiktiga om dom har rea.
Nu har i alla fall den digitalt restaurerade utgåvan av Den siste mannen på jorden även släppts i Sverige, tack vare det nystartade bolaget Rapid Stream Media. En mycket snygg version som ger filmen en helt ny glans. Matheson själv hade en gång i tiden dock inte mycket till övers för filmen och han tyckte att skräcklegenden Vincent Price var helt fel man för jobbet. En ruffigare och mindre sofistikerad skådespelare hade kanske känts mer naturlig, men Price gör den plågade Dr Robert Morgan riktigt bra, nedtonad utan teatrala manér. Jag tycker han har hittat en fin grundton här. Faktiskt en av hans bästa filmer.
Vi befinner oss i 1968 där ett virus förvandlat mänskligheten till vampyrliknande varelser som vandrar runt som vålnader om nätterna efter föda. Den enda människan som nu verkar finnas kvar fysiskt intakt är Dr Robert Morgan som lever ett slags Måndag hela veckan-liv i ett barrikaderat hus. Den ensamma och inrutade tillvaron där han sätter kryss i kalendern och anropar omvärlden via radion eller sitter framför filmduken är gripande i all sin enkelhet. På dagarna pålar och bränner han vampyrzombier och sköter andra vardagliga bestyr. På kvällarna krökar han till och tittar på gamla filmklipp från familjehögtider och minns tillbaka med en tår i ögonvrån hur världen var före kaoset. Vem har inte suttit med ett glas och beklagat sig över sin situation och blickat tillbaka på fornstora dar? Vardagssysslorna fungerar som en ritual mot meningslösheten för Morgan – en tröst och besvärjelse mot de deprimerande omständigheterna.
Ett religiöst drama? (spoilervarning)
Man kan se filmen som ett religiöst drama där Morgan är en slags Job-figur som förlorat allt som är värt att leva för och som söker efter upprättelse och återställelse. Trots det yttre hotet är det i Morgans inre den verkliga kampen utspelar sig. Kampen att hitta något att leva för. En människa som inte dukat under. Ett slut på epidemin. En möjlighet att bygga upp en ny civilisation. Det gamla vanliga alltså. Vampyrerna är tröga och korkade och utgör egentligen inget större hot. Så länge han håller sig inomhus på kvällen är han safe. Men han är safe i dubbel bemärkelse eftersom han är immun till följd av ett tidigare fladdermusbett. Törntaggen i köttet är hans tidigare vän och forskningskollega Ben Cortman som han hamnade i konflikt med när han avfärdade hans levande döda-teorier. Ironiskt nog terroriserar han som död Morgan som ett värsta Jehovas vittne. Samtidigt blir Cortman en slags absurd rekvisita i den ritual som håller Morgans inre låga vid liv. En anklagande Jobs-vän som han går i moralisk clinch med.
Allt skildras på ett ganska jordnära och lågmält sätt men jag skulle kanske velat ha haft lite mer nerv och spänning i filmen. Men när Morgan till synes av en slump stöter på ensamma Ruth (även en bok i Bibeln, K. Jörgensens anm) skruvas dramatiken upp och det utvecklas närmast till ett bibliskt passionsdrama. I sekulär tappning. Ruth är i själva verket en Judasfigur utsänd av en grupp överlevande mutanter för att lura och döda Morgan, som de ser som ett monster som inte platsar i deras nya civilisation. Men precis som Judas ångrar hon sitt ärende när hon inser Morgans verkliga natur. Han bär bokstavligen frälsningen för mänskligheten i sitt blod. Men bollen är redan satt i rullning och Morgan tvingas fly mutanterna. Förvandlad till en missförstådd och hatad Kristusgestalt blir han genom sin martyrdöd ett mänskligt offer för det nya släktet. Att offret sker i kyrkan framför altaret kan inte bli så mycket tydligare. Morgan blir genomborrad av ett spjut och ropar ut att han är den sista människan innan han drar sin sista suck (jämför korsfästelsescenen). Ruth håller honom under dödsögonblicket likt en Maria-figur i sina armar men vet samtidigt att han lever vidare i hennes blodomlopp. Jag kom att tänka på slutscenen i Jesus från Montreal där den döende Jesus donerar sina organ till de obotligt sjuka, en högst modern och vetenskaplig tolkning av uppståndelsen. Ruth vandrar sedan längs kyrkgången och lugnar ett barn som skriker i moderns armar och säger att de är utom fara. Det blir som en symbol för födelsen av den nya mänskligheten. Eller den nya religionen om man så vill (om det är Ruths blod som kommer att ge liv åt den nya mänskligheten lämnas samtidigt lite öppet).
Jag tycker att Den siste mannen på jorden har åldrats riktigt väl och känns fortfarande fräsch trots sina dryga 50 år på nacken. Men det har också att göra med den tidlösa, existentiella tematiken. Den restaurerade utgåvan gör att den kommer stå sig ett bra tag till. Det är jag säker på.
Je suis Morgan.
-Stefan Särnefält
[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=i4mYireNvcg”]
