0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Devil 
Utgivningsår: 2010
Regissör: John Erick Dowdle
Skådespelare: Chris Messina, Jenny O’Hara m fl
Distribution: UIP
Stefan Särnefält (2010)
Djävulen är ju som bekant känd för att vända upp och ned på det mesta. Sätta de naturliga tingen ur spel. Oavsett om det är krucifix eller baklängesläsning av de religiösa urkunderna. Så det känns inte så dumt med en läcker uppochnedvänd kamerainåkning över Philadelphia innan vi kastas in i skyskrapan och hissen tillsammans med fem främlingar medan en berättarröst drar en story om hur Djävulen samlar ihop de fördömda. Klaustrofobiskräck på höga nivåer alltså. Samtidigt håller en polisdetektiv på att utreda ett misstänkt mord i närheten vars spår leder mot skyskrapan.
När hissen stannar mellan våningarna stiger spänningen och vi följer utvecklingen inifrån hissen och från kontrollrummet där säkerhetsvakterna och polisdetektiven kommunicerar med passagerarna utan att de har möjlighet att kommunicera tillbaka. Rätt bra grepp. En efter en trillar de av pinnen och medan den ena säkerhetsvakten skönjer Djävulen i kamerabilderna försöker resten utreda dödsfallen utifrån dom vanliga mallarna.
Holländaren Dick Maas satte ribban för hisskräck med The Lift från -83 (f.ö. aktuell med tomteskräckisken Sint). Där rörde det sig om rena mördarhissar vill jag minnas medan Dowdle (Quarantine) släpar in självaste Djävulen. Främlingarna är inte främmande för honom om man säger så. Det visar sig att alla i församlingen har rätt smustiga bykar.
Dowdle har gjort en skicklig suspenseskräckis med bra nerv. Kanske inte så himla skrämmande men spänningen räcker iaf gott och väl för att upprätthålla intresset i 80 minuter. Klippningen mellan hissen och kontrollrum funkar fint utan att isoleringseffekten försvinner. Skådespelarna är rätt okända och det funkar bra här även om de inte gör något större avtryck hos mig. Devil är den första i en serie skräckhistorier signerade M. Night Shyamalan. Han både producerar och skriver manusen men lämnar över regiansvaret till unga och lovande filmskapare. Det får vi väl vara tacksamma för. För det här är klart bättre än vad Shyamalan själv levererat på senare år.
