0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Dressed to Kill
Utgivningsår: 1980
Regissör: Brian De Palma
Skådespelare: Michael Caine, Angie Dickinson, Nancy Allen m fl
Distribution: Studio S Entertainment

Stefan Särnefält
Brian De Palma har inte bara skräck- och thrillervärldens coolaste namn. Han kan göra film också. Eller åtminstone kunde en gång i tiden. De Palmas inspirationskällor i Dressed to Kill, Dario Argento och Alfred Hitchcock, spelar i samma liga när det gäller coola skräcknamn och givetvis rent hantverksmässigt. De Palma ligger dock snäppet efter i hantverket i dom här sammanhangen om vi ska vara ärliga. Och det ska vi vara.

Dressed to Kill, eller I Nattens Mörker som den svenska titeln löd på VHS-kassetten på 80-talet, var en av dom mest skrämmande och läckraste skräckthrillers jag såg på den tiden. Mina polares morsor och farsor försökte simulera könsbyten för att bota mig. Det gick sisådär. Och då hade jag inte upptäckt Argento. Jag var tvungen att se om den för att lugna ned mig.

De Palmas inflytande från Argento och Hitchcock går inte att ta miste på i den här filmen. Han själ som en hel korpflock. Närbilder, snygga och svepande kameraåkningar och en klurig detektivhistoria med psykopatologisk tvist.  Dom överraskande knivattackerna med blänkande knivblad som hugger i luften är plockat direkt från ll Maestros verktygslåda. Och var duschscenerna kommer ifrån behöver inte sägas. Men dom är gjorda på ett så lekfullt sätt att De Palma måste stått med snett leende bakom kameran vid varje tagning. Han har helt klart humor den killen.

I Dressed to Kill följer man en sexuellt frustrerad hemmafru som går i terapi hos en psykiater. Hennes sexuella problem leder henne givetvis på farliga villovägar. En prostituerad kvinna blir vittne till ett mord och samtidigt anklagad för mordet. Hon tar hjälp av en tekniknörd för att finna den verkliga mördaren som visar sig ha kopplingar till den psykiatriska mottagningen.

Det är tunga grejer som avhandlas. Prylar jag älskar i skräckfilmer. Som obehagliga telefonröster, nakna kvinnokroppar, doktorer i vita rockar och psykiskt sjuka mördare med rakblad. Filmen är kanske inte fullt så bra som vid första gången. Tvisten kan man ju men jag blev faktiskt en smula besviken på slutscenerna som inte riktigt matchade allt godis i den övriga filmen. Hade krävt högre peak i upplösningen. Som att bli snuvad på den sista klunken vodka innan man ska lägga en matchavgörande straff i en viktig fotbollsmatch. Sedan är tempot lite segare än vad jag minns. Morden är fortfarande rätt vassa även om jag minns dom som blodigare.

Dressed to Kill är på många sätt mästerlig regisserad och det är framför allt dom visuella förtjänsterna man måste lyfta fram. De Palma har ett nervigt kameraöga. De inledande dialoglösa scenerna har ett förföriskt snyggt bildspråk. Han lyckas gestalta kvinnans sexuella frustation så att det kryper under skinnet. Ibland övergår han till läcker split screen som ger skön dramaturgisk effekt. Det är flera sköna kameraåkningar och inzoomningar man håvar in. Sen är själva intrigen och storyn en höjdare givetvis. Michael Caine övertygar som psykiater och medelålders Angie Dickinson har här fortfarande en skönhet som får en på duschhumör (har ett duschdraperi med Psycho-motiv hemma). De Palma följde upp med läckra Blow Out (också utgiven av Studio S), två filmer som verkligen visar att han en gång i tiden var en sann thrillermästare.