0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: It Follows (3,5/5)
Inspelningsår: 2014
Regissör: David Robert Mitchell
Manus: David Robert Mitchell
Medverkande: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi m fl
Distribution: NonStop Entertainment

Tonåringar som slaktas för sitt frenetiska gökande i skräckfilmer är vi ju rätt vana vid. It Follows skulle kunna vara ännu en i raden. Men stället får vi en lite ny och uppfriskande mix på temat könssjukdomar med inspiration från 70- och 80-talens slasherklassiker mixat med förbannelseformeln från The Ring.

Redan i öppningsscenen sätter man tonen och det känns som att klampa rätt in i bland villorna i Halloween-idyllen Haddonfield. En tjej springer vettskrämd ut på gatan och verkar jagad av något oförklarligt skrämmande. Hon visar sig vara smittad av någon form av sexuellt överförbar förbannelse där den smittade förföljs av ett demoniskt väsen som tar olika mänskliga skepnader – bara synligt för dom själva. Enda sättet att bryta förbannelsen och undkomma en brutal död är att ligga med någon annan och på så sätt föra den vidare. Men inte ens det är en säker utväg.

Det låter kanske inte så märkvärdigt men en del intressanta ingredienser gör filmen ändå till en hyfsad nagelbitare. Att låta hela omgivningen utgöra ett potentiellt hot kan göra vem som helst paranoid. Man vet aldrig vem eller när och man kommer på sig själv med att sitta och snegla på vad som händer i bakgrunden hela tiden. Något man också utnyttjar på ett underhållande sätt. Man har hoppat över många av de vanliga skräckfilmsklichéerna som störiga tonårsgäng och billiga överraskningstricks. Istället kan skräcken till exempel komma insmygande som en konstig tant i en skola – och den enda som är medveten om hotet är offret. En lugn och skötsam tjej som tvingas ta hjälp av ett nördigt kompisgäng som helst ligger i soffan och fiser och kollar gamla sci-fi-rullar från 50-talet. Ett gäng man verkligen känner för.

Men framför allt gillade jag det snygga och kreativa kameraarbetet och den stämningsskapande musiken som sätter en ödesmättad och hopplös ton på hela filmen. Det var länge sedan jag hörde så ångestskapande och ljuv musik. Den svävar som en olycksbådande korp från samma trakter som John Carpenter och Fabio Frizzi. Hela den där ödsliga och hopplösa känslan förstärks av raderna av övergivna ruckelhus som står och trängs bakom idyllen. Som om förbannelsen aldrig försvinner. Så det är bara att göka på och hoppas på det bästa.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=HkZYbOH0ujw”]