0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Juan of the Dead
Utgivningsår: 2011
Regissör: Alejandro Brugués
Skådespelare: Alexis Díaz de Villegas, Blanca Rosa Blanco, Elsa Camp m fl
Distribution: Stockholms Filmfestival

Stefan Särnefält
Lite kubanska salsazombierytmer livar alltid upp ett hösttrött sinne som längtar efter sol, lättklädda kvinnor, färgglada drinkar och seriemördare i Miami. Dexter är så nära vi kommer Kuba och skräck just nu så därför kändes det givetvis uppfriskande när Kubas första zombiefilm Juan of the Dead kom till stan. Tyvärr missade jag festivalens Face2Face där man kunde snappat upp lite filosofiska tankar från regissören och bisarra politiska utspel från solbrända bikinibrudar som citerade moderaternas nya idéprogram och dansade till småländsk raggarmusik. Kanske inte det sista. Titeln är givetvis en fet blinkning till den brittiske släktingen Shaun of the Dead. Nu når inte Juan upp till Shauns nivåer och trots att jag börjat småtröttna på konceptet så är Juan of the Dead ändå en skojfrisk zombiefilm som leker ogenerat med genren och Romero.

I centrum står den medelålders slackern Juan som fördriver dagarna i Havanna med att fiska, kröka och spänna på grannfrun. Låter ju inte som så tokiga sysslor på dessa breddgrader. Men Juan har inte riktigt gjort dom rätta valen i livet. Han brottas bland annat med kval för att ha lämnat fru och barn. Men när plötsligt zombier börjar invadera staden tar livet en ny vändning och får samtidigt en ny mening. Han slår mynt av situationen och sadlar om till zombieslaktarentreprenör. Tillsammans med ett gäng vänner startar han upp ett företag som hjälper folk att bli av med zombier under devisen ”Juan of the Dead – we kill your beloved ones”. Det nya livet som zombieslaktare ger en del friska kulor i plånboken samtidigt som han får en chans att lappa ihop sin trasiga relation till dottern.

Juan of the Dead bjuder på såväl hyggligt med gore, humor och lite snusk. Trots att det är en lågbudgetfilm är det förvånansvärt välgjorda effekter samtidigt som man skrattar gott åt många dråpliga situationer och karaktärer. Som det blodrädda muskelberget som knyter en röd binda runt huvudet för att besvärja sin blodfobi och viftar blint med nävarna i luften. Eller jänkaren som kommer inkörande med sin minitruck och sliter skallarna av en hel zombiehord med harpungevär och stålvajer. Men ibland känns det mer klämt från toaringen och man tappar sympatierna när våldet går över gränsen.

Nu undrar säkert vän av kubansk revolutionskultur om zombiernas roll i filmen. Nu är inte Juan of the Dead nåt politiskt manifest signerad ett skägg med cigarr och svavelosande pamfletter mot kapitalismen. Det är inte så mycket revolutionerande med Juan of the Dead överhuvudtaget. På zombiefronten är allt redan gjort och kopplingen mellan politik och zombier har Romero tagit patent på sedan urminnes tider. Men det är en politisk satir och det roliga är givetvis kopplingen till det politiska klimatet på Kuba. Man kan ju givetvis ställa sig på regimens sida och se zombieinvasionen styrd av dissidenter från USA. Eller se zombierna som en ny samhällsomstörtande revolutionsrörelse, eller hur vanligt folk tvingas slåss mot ett ruttet gammalt system här representerade av zombier.

Men det här är ingen svartvit film. Regissören tecknar ändå en ömsint bild av Kuba. Fosterlandet är inget man lättvindigt överger för lite dollar och en trygg tillvaro på andra sidan havet. Man måste stå upp och slåss mot hot och förtryck oavsett vilken form skiten dyker upp i. Utan att avslöja för mycket så blir Juan till slut en sann hjälte.