0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Lords of Salem
Utgivningsår: 2013
Regissör: Rob Zombie
Medverkande: Sheri Moon Zombie, Ken Foree, Dee Wallace m.fl.
Distribution: Momentum

Lords of Salem är uppenbarligen en film som delar publiken i ett älska eller hata-tillstånd som vore vi tillbaka på OKEJ:s glada dagar. Men det är helt okej, det vore faktiskt ingen Rob Zombie-film om det inte var så. Kolla bara på Halloween II (eller H2 som den så fult också hette) som fick Halloween-fans och andra skräckfanatiker att antingen explodera a la Scanners eller börja dyrka Zombie för hans egenheter och surrealistiska fäblesser. Jag tillhör de sista. Då har vi klargjort det.

Lords of Salem handlar om Heidi som är radiopratare i Salem. En dag levereras en vinylskiva till radiostationen adresserad till henne. Skivan är snyggt paketerad i en trälåda och uppenbarligen gjord av ett band som kallar sig The Lords. Musiken är djävligt creepy och Heidi blir helgalen av det suggestiva Black Widow-soundet som strömmar ut i etern. Eller är det i själva verket en gammal förbannelse som vaknar till liv?

Storyn är inte precis unik. Har man sett en häxfilm har man liksom sett dem alla. Fast, för det första så stämmer det inte och för det andra så spelar det i det här fallet liten, eller ingen, jävla roll.

Lords of Salem andas Alejandro Jodorowsky, David Lynch, Ken Russell men kanske framförallt Roman Polanski. Inte för att det, som det påstås överallt, skulle vara en version av Rosemarys Baby, utan för huvudpersonens resa ner i helvetet. Paranoian och den sköra verkligheten suddar ut gränserna mellan psykos och normalitet och för snarare tankarna till kanske Repulsion och Hyresgästen (Nej inte den med Rob Lowe – skärp dig). Här framhävs ett känslotillstånd före kanske logisk stringens och en följsam dramaturgi. Det är också det som pekar bakåt mot de stora surrealisterna, som Luis Buñuel och redan nämnda mästaren Jodorowsky, eftersom Zombie vill röra om någonting annat än intellektet. Kanske är det också därför han glömmer att ge filmens karaktärer  djup eller innehåll. Trots att frugan Sheri Moon Zombie gör ett utmärkt porträtt är hon, som de andra, inslängda i en glasskål som inte riktigt når ut till oss utanför. Det har sina poänger, men med köttigare personporträtt hade Lords of Salem varit en klar femma.

Att Lords of Salem, som alla andra Rob Zombie-rullar, också är proppad med lånade scener och tokhyllningar gör ju inte saken sämre för en skräckkonnässör som älskar sin historia. Här finns allt från uppenbara paralleller till George Méliès och Dario Argento till snygga passager från den nästan bortglömda George Romero-rökaren Season of the Witch och typiskt nog även Rocky Horror Picture Show genom Patricia Quinns närvaro (har Rob Zombie lämnat Motorsågsmassakern 2 bakom sig nu?). Det här är inte bara snobberi eller roliga detaljer utan gör också att filmen sätter sig direkt i myllret av Rob Zombies inspirationskällor och skapar ett djup eller gytter av röster som gör filmen större än vad den annars hade varit.

Filmens förtjänster är många, varav surrealismen är den främsta, men att förse Lords of Salem med ett ondskefullt soundtrack levererat till radiostudion i en trälåda är så genialt att det är svårt att greppa. Det är en så perfekt blandning av retro och hypermodernt att vinylskivan i sig kan sägas representera hela Zombies filmgärning. För på samma sätt som Tarantino lyckas Zombie ta 1970-talet och leverera det med ny datumstämpel som ett paket köttfärs på Ica. Postmodernt brukar det kallas och det här pekar bakåt mot filmer som The Devil Rides Out, Häxan, All the Colors of the Dark och Suspiria men presenterar samtidigt en egen riktning i den moderna skräckfilmens avsaknad av egensinne. Kolla bara på hur Zombie porträtterar Djävulen, eller framförallt det blasfemiska samlaget, det skulle kunna vara ett skämt men funkar så sjukt bra istället för en sedvanlig orgie. Detta skräckfilmens nästan revolutionära egensinne är något som under filmhistorien faktiskt definierat genren. Det är först efter att vi (eller USA då) förlorat mellanledet där det går att visa billiga biofilmer (Drive ins, double features etc.) som den här typen av ”marginalfilm” försvunnit. Symptomatiskt visar ju inte heller någon svensk distributör Rob Zombies filmer på våra biografer. Idag finns det helt enkelt inte samma plats för galna filmsatsningar som det gjorde exempelvis när Motorsågsmassakern kom 1974.

Lords of Salem är så nära man kan komma ett skräckfilmsmästerverk idag. Och då får en tänka på att jag, av personliga anledningar, egentligen vill tycka illa om Rob Zombies filmer. Han knäcker mig varenda gång. Så från och med nu är jag i hans våld. Jag är också i ditt om det på något sätt skulle hjälpa mig att få tag på vinylskivan av The Lords i den där trälådan.

– Jonas Danielsson

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=GBXumvqRAHk” rel=”0″]