0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Pacific Rim
Utgivningsår: 2013
Regissör: Guillermo del Toro
Manus Guillermo del Toro, Travis Beacham
Medverkande: Charlie Hunnam, Chris Elba, Rinko Kikuchi, Ron Perlman m fl

När det gick åt helvete med planerna att filma Lovecrafts At the Mountain of Madness så gav sig Guillermo del Toro på megautomjordningarna i Pacific Rim. Hade föredragit Lovecrafts antarktiska gudamyt istället för den här på ytan jävligt starka men innehållsligt rätt klena muskelföreställningen. Jag hade hoppats på mer från Pans labyrint-regissören.

Vi kan grundhistorien vid det här laget. Jorden invaderas av jättebestar (Kaijuner) från yttre rymden och mänskligheten bygger jätterobotar (Jägers) för att stoppa invasionen. Och det funkar till en början rätt hyfsat. Jägerrobotarna styrs av två neurologiskt sammankopplade piloter som fajtas lika hårt som Charles Bronson i sin krafts dagar. Tänk Streetfighter och filmer före 1975. Men när fienden trappar upp striden så pensioneras robotarna och man satsar istället på att bygga upp jättelika försvarsmurar runt kusterna. Piloten Railegh, spelad av Charlie Hunnam (Jax i Sons of Anarachy), blir arbetslös när jägerprogrammet skrotas och tvingas söka jobb som daglönare på murbygget. Men hans boss, spelad av The Wire-gangstern Idris Elba, vill ge Kaijunerna en sista fajt och lyckas övertala Railegh att flyga till Hong Kong. De ploppar nämligen upp i en allt stridare ström i en undervattenspricka i Stilla Havet som fungerar som en intergalaktisk passage.

Del Toro har gjort en visuellt läcker och stenhård monsterhistoria extra allt i prakt och format. En slags blandning av Godzilla och Transformers. Eller varför inte en egen variant av Godzilla vs Mechagodzilla. Miljöerna och fajterna imponerar. Framför allt i Hong Kong. Och det för att se dessa skyskrapevarelser gå loss med hela artilleriet som de flesta går och ser filmen trots allt. Men på handlings- och karaktärsfronten är det ganska tunt och jag blir tyvärr aldrig riktigt engagerad i den här monsterhistorien. I längden blir det rätt fantasilöst med en två timmar lång slagsmålsfest.

Visst, man pucklar inte på varandra konstant och del Toro har en känsla för detaljer och subtila budskap som han droppar lite snyggt mellan holmgångarna. Bara det att det måste vara två känslomässigt samspelta piloter för att kunna fajtas framgångsrikt med dessa jätterobotar är ju smått fantastiskt. Det blir lite komiskt när de digitala robotarna kollapsar och mänskligheten hopp sätts till de gamla analoga schabraken som kastats på sophögen. Eller när en robot kommer dragande med en supertanker under armen och svingar den som Baseball Furies. En annan liten pärla är när Raileghs kvinnliga partner i Hong Kong (Rinko Kikuchi) står och väntar mystiskt i ösregnet och snurrar paraplyet medan dropparna flyger poetiskt i luften. Det är då man känner att det inte är Michael Bay som sitter vid spakarna.

Förutom de två överspelande forskarna som går en på nerverna varje ruta så bjuds det också på en del fina skådespelarprestationer. Hunnam och Kikuchi har en fin personkemi som balanserar upp adrenalinet och bakom Elbas stenansikte döljer sig en mjukare historia. Men mest underhållande är Ron Perlmans karaktär Hannibal Chau. En självgod och lättretad figur i bisarra guldskor som säljer monsterorgan på svarta börsen i Hong Kong. Vad som händer med honom tänker jag inte tala om. Men sitt kvar en stund under eftertexterna så får ni er ett gott skratt.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=5guMumPFBag”]