Titel: Psalm 21
Utgivningsår: 2010
Regissör: Fredrik Hiller
Skådespelare: Jonas Malmsjö, Per Ragnar, Görel Crona m fl
Distribution: CCV Entertainment

Stefan Särnefält
Den moderne och behagsjuke stockholmsprästen Henrik Horneus spelad av Malmsjö börjar hemsökas av fruktansvärda mardrömmar om sin döde mor. När han får reda på att hans far dött under mystiska omständigheter tar han det skruvat kallt men beslutar sig för att bege sig upp mot hembygden uppe i Borgvattnet för att nysta upp trådarna kring hans bortgång. Så långt grundstoryn.

Filmtiteln syftar dels på den svenska psalmbokens försonande psalm Härlig är Jorden och psalmen i Psaltarens om den hämnande Guden. Malmsjös resa blir en uppgörelse med sig själv och faderns gammaltestamentliga straffreligion översvämmad med sedvanligt hyckleri. Vägen dit är rätt lång och snårig och hela manuset känns nästan lite over the top. Det är mer psykologiskt drama än klassisk skräckfilm och som utnyttjar skräckfilmens estetik för att förstärka storyns dramatik. Skräckeffekterna är iofs välgjorda även om de på ett klichémässigt sätt skrämmer med spökgestalter framför Malmsjös snok i tid och otid. Vi har blivit immuna mot asiatisk ghostestetik. Även om man har respekt för Hillers teologiska uppgörelse med religionen spikar han in sina teser i öppna kyrkportar. Den här typen av 1800-talsreligiositet hittar man inte ens i en byhåla på landsbygden numera. Och knappast i Svenska kyrkan. Möjligtvis i nån udda laestadiansk sekt. Man borde kanske ha förlagt storyn i en annan tid.

Det är snyggt filmat och miljöerna är som skapta för spökskräck och galen landsbygdsreligion. Skådespelarna gör också överlag bra ifrån sig. Malmsjös präst känns dock ibland för teatralisk. Replikerna blir lite för konstruerat högtravande. Men han har en djävla energi i gestaltningen som går hem hos mig. Per Ragnar då? Han har helt klart pinkat in reviren i skräckfacket nu. Karln är tamejfan djävulens uttolkare på jorden. Skrämmer skiten ur barn och gamla. Teologer och ateister. Hemmafruar och entrévärdar med monsterbiceps. Han är vår man i krogkön helt enkelt.

Tyvärr blir finalen i predikstolen i Stockholm ett överpretentiöst propagandatal för den toleranta och förlåtande religionen. Det känns rätt märkligt att den unga församlingen (dumleende tonårstjejer hittar man väl bara på Livets ordmöten) skulle uppröras över att Horneus avskaffar Helvetet, skuld och annan besvärande barlast från kyrkohistorien. Det är problemet med själva filmen. Religionskritiken skjuter över målet. Hiller sa i en intervju att han egentligen inte gillar skräckfilmer eftersom nästan alla är usla. Ett uttalande som faller tillbaka lite på honom själv får man väl säga. Även om Psalm 21 inte alls är någon dålig film. Potentialen finns helt klart där. Hiller är redan igång med epidemiskräckisen Zon 261 som verkar kunna bli nåt riktigt smaskigt.