Titel: Red Faction: Armageddon 
Utgivningsår: 2011
Utvecklare: Volition
Utgivare: THQ
Distribution: Pan Vision
Plattform: PS3
Stefan Särnefält
Efter att ha manövrerat fordon och mosat byggnader i öppna landskap i föregångaren Red Faction: Guerrilla så kastas vi nu ner i Mars grottsystem och gruvschakt och konfronteras horder med insektsliknande varelser och galna kultmedlemmar. Red Faction: Armageddon är det fjärde spelet i serien och det man gillade med första spelet var den Half Life-liknande bandesignen och storyn med den ensamma hjälten som tillsammans med andra förtryckta slogs mot ett ondskefullt system. Sedan dess har historien tagit lite olika vägar.
50 år har gått sedan händelserna i Guerrilla. Man spelar Darius Mason (ättling till protagonisten Alec Mason från Guerrilla) som får i uppdrag att spåra upp ledaren för en utbrytarsekt ur Marauders (en grupp överlevare från första spelet som bildat egna underjordiska samhällen) vid namn Adam Hale som stulit den apparat som reglerar klimatet på Mars. Mason blir dock grundlurad och apparaten förstörs som tvingar invånarna ner under jorden. Några år förflyter och Mason blir åter dragen vid näsan av Hale och råkar släppa lös en invasion av livsfarliga aliens som hotar invånarnas existens på Mars.
Den här gången har man övergett dom öppna spelytorna och återgått till det första spelets linjära banor med instängda korridorsystem. Men precis som i föregångaren kan man demolera byggnader och utvinna skadat material som man växlar in som valuta för att uppgradera sina vapen även om det hushålls med förstörelsemomenten i själva uppdragen här. En nyhet och kul funktion är att man även kan bygga upp strukturer och apparater. Problemet är att broar och golv raseras av ett lätt knapptryck på bössan eller en oväntad monsterattack som gör att man faller irriterande ofta i dom hål som uppstår. En annan rolig nyhet är magnetkanonen där man skjuter ut en magnet mot ett föremål och ett ankare mot ett annat och drar iväg den senare för att krossa föremålen.
Även i Armageddon ges uppfriskande förflyttningsögonblick där man får manövrera olika typer av fortskaffningsmedel. Roligast är när man kliver in i maskinrobotarna och pulveriserar motstånd på löpande band. Den fyrbenta insektsliknande stålbjässen är rena rama förstörelsemaskinen. Och att gå bärsärk i spel ger givetvis rent glädjerus. Farkosten man flyger i grottorna är däremot rätt meningslös och ger ingen större flyg- eller spelupplevelse. Monstren är också rätt tråkiga och enformiga och det blir rätt tröttande när dom kommer jagande i klasar. Vapenarsenalen är annars gedigen och systemet med uppgraderingsstationer är ett inslag som alltid gör mig på gott spelhumör.
Övergångarna där man förflyttas med ett enkelt knapptryck eller genom att scenen klipps är en trist lösning. Tyvärr har inte grafiken förbättrats sen Geurrilla och det är egentligen inte mycket variation spelet bjuder på. Striderna blir ofta rätt tröttande. Särskilt mot slutet när man bara springer och skjuter horder av aliens för att komma vidare. Dom underjordiska miljöerna är annars rätt stämningsfulla och kusliga. Kommunikationen med den artificiella datorrösten S.A.M. levererar små portioner humor som lättar upp i det i underjordiska mörkret. Och det utspelas en del roliga replikskiften mellan Mason och dom andra spelfigurerna. Annars är det ju som bekant förbannat ensamt i såna här lir.
Förutom enspelarläget finns ytterligare två spellägen: Infestation och Ruin Mode. I Infestation kör man co-op upp till fyra personer och gör mos av aliens, förslagsvis med magnetkanonen. Ruin Mode handlar om att gå lös på så många byggnader som möjligt medan klockan tickar. Red Faction verkar vara en varannangångsserie. Första mycket bra. Andra mindre bra. Tredje mycket bra. Fjärde mindre bra. Så nästa gång så har vi ett pangspel igen. Trots att det inte bjussas på några grafiska överraskningar och att upplägget är supertraditionellt med halvtrist slutboss så är ändå Armageddon en hyfsad tredjepersonsskjutare som bjussar på några timmars god underhållning.
