0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Possession
Produktionsår: 2012
Regissör: Ole Bornedal
Manus: Juliet Snowden m fl
Medverkande: Jeffrey Dean Morgan, Kyra Sedgwick, Natasha Calis m fl
Distribution: Nordisk Film

Dansken Ole Bornedal är killen bakom den gamla sköna bårhusrysaren Nattvakten som säkert många minns med ett uppåttjackleende eller en snedtändning. Han gjorde senare en inte lika lyckad amerikansk remake av filmen. Har inte haft koll på hans karriär sedan dess men hans senaste alster The Possession producerad av Sam Raimis bolag Ghost House Pictures är faktiskt en ganska anständig film. Och Bornedal kan inte undanhålla oss några små doser bårhusskräck här heller. Annars är det en ren exorcisthistoria som är rätt ordinär men bitvis spännande och kuslig med rötter i den judiska chassidismen. En folktrorörelse med mycket vidskepelse och hokus pokus i rocken som uppstod i Östeuropa under 1700-talet. I mytologin ingår en typ av onda och oroliga andar som går under namnet Dybbuk.

I centrum för The Possession står nämligen ett mystisk skrin som är hemvist för en sån där otrevlig ande som de flesta av oss inte vill ha in i våra småborgerliga liv, om de inte är fullständigt genomruttna och ödelagda. Då kan vi behöva skakas om. I förtexten påstås storyn vara inspirerad av verkliga händelser och sånt blir man ju alltid lite småskraj av när man är ensam på torpet. 2004 såldes nämligen en dybbuk-box på eBay av en antikhandlare med alla föremål inuti som ska hålla dybbuken i schack. Boxägare har rapporterat om underliga paranormala fenomen. Ni kan själva läsa historien i annonsen på eBay. Dybbuken dök också upp i The Unborn häromåret så den är inte helt ovanlig i filmsammanhang.

Hur som helst, handlingen i filmen är inte direkt hämtad från eBay-historien utan kretsar kring en skilsmässofamilj där pappan blivit utkickad ur huset och ska ha hand om barnen i sin nya villa. Och det går inget vidare. Inte bara att han köper hämtpizza trots att ex-frun befallt honom att de ska äta nyttiga saker, han tar även med ungarna på ett grannhusloppis där minstingen Emily kommer över det mystiska dybbuk-skrinet and all hell is waiting around the corner.

Det utvecklar sig till ett klassiskt exorcistendrama med en del krampaktiga och svettiga scener. Em spelas riktigt fint av Natasha Calis och hon är dessutom kusligt lik Linda Blair. Vilket inte direkt känns som någon slump eftersom hela filmen har lånat drag från Friedkins film. Men man väver inte in berättelsen i familjens historia på samma lyckade sätt som i föregångaren. Den har inte heller samma nerv och tyngd i dramaturgin etc etc.

Knackiga familjeförhållanden är givetvis en perfekt miljö att smälla på med ytterligare elände där man spelar på osäkerheten och barnens traumatiserade situation. Splittring bor granne med sammanhållning. Verklighetsbakgrunden känns som sagt lite lös och boxen har inte någon direkt koppling till familjen. Dessutom är det inte någon judisk familj så man tvingas söka hjälp från skolat folk med korkskruvsflätor som har koll på dybbukboxar.

Jag tycker det ballar ut lite när man fläskar på med för mycket visuellt överdåd och låter dybbuken ta fysisk form och då blir filmen för spekulativ och hollywoodsk för min smak. Man kunde gett fan i den här handen som ni ser på postern ovan till exempel. Scenen på röntgenavdelningen var annars jädrans fin. Men bäst hade varit att hålla igen på artilleriet och låtit oron och skräcken för det främmande göra jobbet.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=0gBeG31fX40″]