0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Woman
Utgivningsår: 2012
Regissör: Lucky McKee
Skådespelare: Pollyanna McIntosh, Sean Bridgers, Angela Bettis m fl
Distribution: PanVision

Stefan Särnefält
En del har säkert sett Youtube-klippet med den upprörde mannen på Sundancefestivalen som går till attack mot arrangörerna efter visningen av The Woman som han ansåg vara störd och djupt demoraliserande film. Att filmen skapat rabalder och ilska är inte särskilt svårt att förstå. Det är knappast någon lättsmält film.

I centrum står en tyrannisk familjefar och advokat respekterad i samhällslivet men som på hemmaplan håller familjen i järngrepp. Under en jaktrunda får han syn på en förvildad kvinna i skogen som han fångar in och kedjar fast i husets källare i syfte att civilisera henne och roa sig efter eget godtycke. Och det blir jävligt mycket godtycke kan jag säga. Baserad på Jack Ketchums bok har Lucky McKee skapat ett nattsvart drama om en dysfunktionell medelklassfamiljs undergång. Trots frånvaro av explicit våld större delen av filmen är det jävligt obehagligt att följa.

Sean Bridgers återhållna och småjovialiska kvinnoplågare är otäck rakt igenom. Att samma sadistiska böjelser gror i sonen visar att äpplet inte faller långt från trädet. Kvinnorna är däremot kuvade och bevittnar mer vidrigheterna som handlingsförlamade får medan hannarna plågar skiten ur kvinnan. Så där håller det på större delen av filmen. Pollyanna McIntosh som den stumma kvinnan som uttrycker sitt lidande och hjälplöshet med plågade ansiktsuttryck gör också sitt till att filmen blir så smärtsam och jobbig.

De riktiga barbarerna är givetvis de så kallade civiliserade männen som styr efter primitiva hierarkiska mönster. Filmens enda komiska scen är när farsan skäller ut kannibalkvinnan för att vara ociviliserad efter att hon mumsat i sig hans ringfinger. Tyvärr är stora delar av filmen rätt tråkig och man sitter länge och bara undrar vad fan det är som pågår. Man får inga riktiga förklaringar till varför snubbarna plågar kvinnan, förutom att de är empatistörda och kvinnohatande till sin natur, och varför kvinnorna bara står och tittar på.

Om man ska se något feministiskt budskap i filmen är det själva blottläggandet av ett ruttet, småborgerligt familjeliv som fortplantar manliga våldsstrukturer. Kvinnorna är de goda men samtidigt är de för svaga för att sätta stopp för galenskaperna. Bara i förvildat tillstånd ges chanser till payback time och att slå den sista spiken i kistan för ett sjukt mansvälde. Men det är ändå en stark film som inte lämnar någon oberörd. Finalen är riktigt saftig men alldeles för kort och trots chocktvisten känner jag mig inte helt nöjd fast jag är omskakad.