0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Whore
Produktionsår: 1991
Regissör: Ken Russell
Skådespelare: Theresa Russell, John Diehl, Antonio Fargas m fl
Distribution: Studio S Entertainment

Theresa Russell var inte gift med den ifjol bortgångne regissören Ken Russell som jag trodde förr. Men hon hade smak för äldre brittiska regissörer så jag var inte helt fel ute. Hon var nämligen gift med Nicolas Roeg och de gjorde några finfina filmer tillsammans. Bland andra Bad Timing 1980 där Theresa blir härligt påsatt av Art Garfunkel. Har alltid varit svag för Theresa Russell även om hennes filmer inte alltid varit jackpotar. Men i Svarta änkan var hon rysligt giftig. Och jag jublade när hon dök upp i kort fräck frisyr i Wild Things.

Men inte ens farbror Ken orkade jämnt ligga på topp. Trots prostitutionstemat. Whore, eller En Horas Dagbok som den hette förr om åren, når inte ens upp till knäna på min personliga Ken-favorit China Blue. Ett surrealistiskt mästerverk full av visdom och galenskap. Kathleen Turner går inte att rubba på hortronen helt enkelt. Hon är och kommer alltid att vara nummer 1 i glädjekvarteren. Sexig och rapp i käften briljerar hon ruta för ruta. Särskilt när hon har reverend Shayne alias Anthony Perkins flåsande i nacken. Även om Whore också är en skitig och föga uppmuntrande historia som rör sig miljöer där förnedring, misshandel och allmän misär är vardagsmat så borrar den inte lika djupt varken på det sexuella eller det existentiella planet som China Blue. Whore är kanske å ena sidan mer realistisk men å andra sidan en långtråkigare film även om vi får mycket Theresa Russell-rumpa för pengarna.

Theresa Russell är annars helt okej som nattfjärilen Liz som i dagboksform levererar cyniska repliker direkt in i kameralinsen. Men manus och intrig är i tunnaste laget. Det är ganska triviala livsbetraktelser som vädras men som ibland varvas med lite mer skarpsinniga och dråpliga iakttagelser. Men eftersom filmen bygger på verkliga livserfarenheter ger den ändå skulle jag tro en rätt trovärdig bild av den tjabbiga och dystra tillvaron i en gatuprostituerads liv. Men dramaturgiskt håller det inte riktigt hela vägen som spelfilm.

Höjdpunkterna blir istället alla bisarra kundmöten. Som när Liz hjälper sin gamla åldrige stamkund med smisket även när han uppnått en så ärevördig ålder att han hamnat på ålderdomshemmet. Eller min favorit, kostymkillen som kommer in och sträcker fram en handskriven repliklapp till Liz och lägger sig ned på britsen och suger i sig hennes röda sko medan Liz läser upp vad som står på lappen där han får höra hur dålig hans mamma tycker att han är. Fantastiskt. Där har vi bad boy Ken i sitt essé. Hade man haft den terapin i ryggsäcken hade man varit en framgångsrik entreprenör inom it- eller telekombranschen i dag. Eller suttit på Säter med Thomas Quick. Håll utkik efter regissören Ken Russell och 80-talsporrstjärnan Ginger Lynn som dyker upp i ett par små biroller.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=WWOFQsFKZsY” rel=”0″]

Bonusmaterial: Tänkte bjussa på ett litet bonusklipp. Stephanie Blake heter en av stripporna i filmen som i en scen dansar exotiskt i bakgrunden i eldrött hår. Strippor som dansar i bakgrunden bör uppmärksammas mer i recensioner. Mrs Blake har faktiskt dykt upp då och då i filmsammanhang och minns ni 80-talsrullen Fira med Ferrris så kanske ni minns den sjungande sjuksyrran. Nä hä, inte det. Nu upptäckte jag iaf att Mrs Blake är en prima burlesqueartist också. Några år äldre här men fortfarande i fin stretchform. En liten hyllning till bakgrundsstripporna och Ken Russell.

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=0OGVYA-c6Oo” rel=”0″]