The Wolfman
Utgivningsår: 2010
Regissör: Joe Johnston
Skådespelare: Benicio del Toro, Anthony Hopkins, Emily Blunt m fl
Distribution: UIP

Stefan Särnefält [100210]
Ut med granen och in med semlorna. Man har verkligen gått och längtat efter lite gammaldags, hederliga landsbygdsvarulvar efter alla moderna vampyrmytsvarianter som malt runt i förorterna och storstäderna. The Wolfman är en remake av filmen från 1941 där Lon Chaney jr gestaltade den plågade Lawrence Talbot som kämpar med sin djuriska sida och kan mer eller mindre ses som en ren hyllning till föregångaren. Mer tradition än nytänkande alltså. Men man har gett filmen en så pass läcker förpackning att det räcker och blir över. Man har verkligen lyckats få till den klassiska skräckfilmstämningen här. Det fullkomligen skummar över av skräckgotisk rekvisita; skogar och hedar i dimma, fullmåne, varulvsylande, hästdroskor, gamla gods, mystiska zigenare, tortyrredskap, mentalsjukhus, cylinderhattar, folkmobbar. Således allt som behövs för att få de inbitna varulvsfansen på gott humör.

Talbot (Benicio del Toro) återvänder från sin lugna teatertillvaro i Amerika till faderns (Anthony Hopkins) gods i England då brodern hittas lemlästad i skogen. Talbot ger broderns fästmö (Emily Blunt) löfte om att hitta broderns mördare men blir under jakten i skogarna givetvis biten av den okände mördaren. Grundtemat är den klassiska konflikten mellan människans djuriska och civiliserade sidor som här lyfts upp som metafor över samhället i stort. Det invärtes vilddjuret som väntar på att få blomma ut i människosläktet kommer till uttryck i såväl byprästens utgjutelser i predikstolen som de lokala despoter som uppviglar folkmassorna. Relationen mellan den känslige teaterskådespelaren Talbot och den känslokalle fadern på det lite omvända förlorade sonen-temat är också starkt skildrat. Skådespeleriet är genomgående av hög klass. Benicio del Toro är inte bara till utseendet lik föregångaren Chaney jr utan lyckas porträttera den plågade Talbot på ett övertygande sätt fast Chaneys anfäktade gestalt kanske hade lite desperatare drag. Hugo Weavings och Hopkins är också strålande i sina roller som den misstänksamme Scotland yard-inspektören respektive hårdhjärtade Sir John Talbot.

Men det är det mästerliga filmfotot och den gotiska 1800-tals atmosfären som sätter stämpeln på filmen. Förvandlingsnumren och effekterna kan lugnt mäta sig med Amerikansk Varulv i London och gorefansen får lyckligtvis rejält med köttben kastade åt sig. När Wolfman släpper loss hela raseriregistret sparas det inte på blod och inälvor. En av de bästa scenerna utspelas inne på mentalsjukhuset där vetenskapens fåfänga försök att tämja vilddjuret totalfloppar och man får smaka på sin egen beska medicin. Det här är en klart värdig uppdatering av originalfilmen. Men någon varulvstrend som med vampyrerna lär vi nog inte se. Genren är helt enkelt för hårig och manlig för det. Men i dessa vargjaktstider och för pubertetsynglingarna finns det tillräckligt med hårstrån att rycka tag i.