Scritto e diretto da Dario Argento… Om Giallo
Helena Bjuresäter-Sjöholm (2007)
Basta!! Har ni inte tagit del av de italienska skräckfilmerna (ibland är det lite överdrivet att kalla dem för skräckfilmer) som kallas Giallo är det hög tid att göra det nu. De är nämligen lätt beroendeframkallande. Filmerna hade en guldålder på 60- och 70-talet men görs fortfarande. Giallo betyder gul på italienska och 1929 lanserades detektivnoveller med gula omslag, därav namnet Giallo, eller som det ibland också kan heta, Gialli. De var från början översättningar av brittiska förlagor. Dessa noveller och filmer gillades inte alltid av kultureliten när det begav sig, innehållet var för tunt och någon originalitet fanns inte. Italienarna dubbade (och dubbar) hellre än textar sina filmer, och det bidrog till att publiken och kritikerna utanför landets gränser inte alltid tyckte det blev särskilt trovärdigt, det bröt mot själva illusionen. Trovärdighet är väl egentligen oförenligt när det gäller film i största allmänhet? Jag menar, när Nicole Kidman drar på sig lösnäsan och påstår sig vara Virginia Woolf så vet vi ju att så inte är fallet – men vi köper det för stunden. Nåväl, en sorts ”ripoff” industri blomstrade, för både filmer och noveller blev mycket populära.
Italienarna skämdes inte det minsta för sina efterapningar, tvärtom har det varit ganska välkänt att det var så här det gick till. Luigi Cozzi sa en gång ungefär så här: ”När du tar ett manuskript till en italiensk regissör är inte det första han frågar om hur just din film är tänkt att vara, utan vilken annan film kommer din film att bli som?”
Vi som gillar de här filmerna bryr oss ju inte om det här. Vi kollar på filmerna även om det handlar om regelrätta plagiat. Det är en del av konceptet, antingen köper man det här eller så gör man det inte. Däremot så är det väl med gialli som med all annan film, det finns några riktiga pärlor, en del placerar sig i mittfåran, andra suger.
Tack vare hängivna fans har det dokumenterats mycket om filmerna och med det kommer också ett välförtjänt erkännande. Idag har även universiteten uppmärksammat fansens digra kunskaper i ämnet och det är inte ovanligt med akademiska hänvisningar till exempelvis Fangoria.
Har ni sett en Giallo någon gång?
Det finns en hel del som utmärker filmerna. Inte minst ikonografin med de näst intill obligatoriska svarta handskarna, trenchcoaten och huvudbonaden som oftast är en hatt eller sjalett. Tre enkla plagg som kamouflerar mördaren perfekt och gör denne omöjlig att identifiera. Så var det just detta med offer och förövare. Det är inte helt osannolikt att mördare och offer är en och samma person. Hur är då detta möjligt? Jo, det krävs givetvis ett klurigt manus till att börja med. Ett upplägg kan vara en person som påstår sig vara jagad av en mördare. Men på grund av personens sinnesförvirring kan det avfärdas som ren inbillning. I själva verket kan den inbillningssjuke själv vara mördaren när allt kommer kring. Då är det inte säkert att det handlar om riktig inbillningssjuka, utan en fejkad sådan. Kanske grundar sig detta brutala beteende i ett trauma eller ren girighet. Ett annat grepp kan vara att en eller flera personer iscensätter en story, kanske måste man mörda någon på grund av utpressning eller så vill någon komma åt ett arv eller liknade. Det säger sig självt, har man mördat en gammal onkel för pengarnas skull måste man kanske mörda hushållerskan också för att avleda det hela ytterligare. Sedan gäller det att lägga ut så många falska ledtrådar som möjligt. Agatha Christie har varit en stor inspirationskälla för somliga gialli-regissörer. Men de ledtrådar hon bjuder på brukar för det mesta bringa klarhet i gåtan vart efter. I gialli blir det tvärtom. Ledtrådarna blir istället villospår. I de flesta fall finns det en protagonist som blir insnärjd i mordhärvan och det är inte ovanligt att denne tror sig bevittnat något hemskt eller märkligt. Protagonisten uppfattas kanske inte som trovärdig till att börja med eftersom händelsen är svår att återge på grund av mörker, minnesförlust, övernaturliga fenomen eller vad det nu kan tänkas vara.
Detektiverna som ska lösa det här då? Såvida de inte försvinner spårlöst bjuder de gärna in protagonisten för att lösa fallet, och denne kanske till och med tar över helt och hållet. Här görs ingen skillnad på proffs eller amatör.
Huvudpersonerna har inte så sällan ett kreativt yrke, de kan exempelvis vara konstnärer, författare eller journalister. De är ofta på resande fot, i tjänsten eller kanske bara turistar. Ibland är det amerikaner och britter som befinner sig i Italien eller så kanske det är någon italienare som har styrt kosan till annat land. Att vara utböling komplicerar ju det hela ytterligare. Inte för inte att karaktärerna unnar sig en och annan skvätt av styrkedrycken JB. Kalla det produktplacering eller kulturell rekvisita…
Återkoppling till det förgångna är mycket vanligt, inte minst genom förekomst av antika föremål och artefakter. Mordvapnet får gärna vara en antik dolk, ljusstake eller varför inte en spikklubba?
Fåglar!! Och åter fåglar. Förekomsten av djur hör inte till undantagen, både i filmtitlarna och i filmerna själva kryllar det av djur och särskilt fåglar.
Det vore förargligt om vi glömde något av det viktigaste som kan förekomma i en gialli. Kvinnorna. Och inte vilka kvinnor som helst. Utan förmodligen filmvärldens sexigaste Scream Queens. Och som de skriker. För vad återstår att göra när de har en kallblodig mördare hack i häl? Det är så hemskt att det enda som återstår är att skrika för full hals. Och de gör det snyggt med uppspärrade ögon. Ibland när det är lite lugnare kanske de sängröker, helt utan eller med väldigt lite kläder på. Det är inte heller helt osannolikt att de är mannekänger. De är många, men till favoriterna hör Barbara Steele och Edwige Fenech.
En film som lyckas pricka in det mesta av det här är Bird With The Crystal Plumage från 1970. För manus och regi står Dario Argento, mångas favorit och något av ett filmfenomen. Argento jobbar med täta och invecklade manus, och det är inte för mycket att påstå att han står i en klass för sig. I Bird With The Crystal Plumage får vi hänga med Sam Dalmas som tror sig bevittna ett mord, dessvärre kan han inte ingripa när den vackra donnan sjunker ner blodig på golvet. Han har nämligen fastnat mellan två entrédörrar till museet där det hela utspelar sig. Ni som orkar fortsätta läsa kan ju ta del av de tips som följer här näst.
The strange vice of Mrs Wardh (1971). Edwige Fenech, en kultförklarad skådespelerska med en rad lättklädda roller på meritlistan spelar Mrs Wardh här. Frågan är varför någon vill se henne död och begraven? Hon har åtminstone en halv armé av tvålfagra gentlemän som gärna ställer upp för hennes välbefinnande. Men frågan är om de är att lita på… Bitvis en riktigt spännande rulle med stilsäkra manövrers, ömsom ”horrific” ömsom erotisk. Klart sevärd om ni frågar mig. Jag tippar på att det gjorts en hel del efterforskningar på den här damen… Googla så förstår ni vad jag menar.
Bay of Blood – en film för blodtörstiga modelejon. Mario Bava, giallos egen fashionista, och en av de viktigare personligheterna inom kategorin, har skapat en film som dryper av obehagligheter. Övernaturliga inslag kan bli märkbart trovärdiga – och i Bay of Blood finns detta med som en viktig komponent. Gillar verkligen den här filmen, men skulle för den skull inte lista den i toppen av mina favoritfilmer. Men de flesta med lite humor kommer att uppskatta upplösningen. Bava har förresten lämnat jordelivet bakom sig… inga fler alster att vänta.
Hursom, Blood and Black Lace, av Bava från 1964 utspelar sig i modevärlden. Argento har heller aldrig underskattat modebranschen, faktum är att branschen också uppskattat giallo och Argento. En av hans mer kända citat handlar just om det att han hellre ser mördade kvinnor med en vacker figur och vackert ansikte, framför en ful flicka eller man. Man skulle kunna säga att hans speciella estetik trädde laga kraft när Argento 1986 gjorde en video för modehuset Trussardis räkning. Videon anspelade på Suspirias öppningsscen och modellerna slets från catwalken i genomskinliga bodybags… Blood and Black Lace är annars ett lysande exempel på hur stilmedvetna italienarna faktiskt är. Brutalt och vackert.
En annan rulle inom sfären för Giallo är Solange (1972). Massimo Dallamano som svarade delvis för manuset och regisserade, omkom i en bilolycka 1976. Men han gjorde några filmer till efter Solange. Det här är en film som förespråkar hög moral. För hur går det för unga flickor som experimenterar i den ekivoka världen och håller på med hemliga sällskap? Jo, det går illa!
Det är svårt att få grepp om hur mycket filmmusik Ennio Morricone gjort i sina dar. Även till Solange har han skapat den ljuvaste musik, men det hjälps inte tyvärr. Tycker inte att den smäller särskilt högt om den här filmen. Men Solange är inte lika mycket en katastrof som The House With The Laughing Windows som är något av det sämsta jag sett i filmväg. En märklig rulle som befinner sig i gränslandet mellan den italienska neorealistiska filmen och Giallo. Men pass på, bli inte förvånade om det dyker upp fler gialli tips i RysarNytt…
