0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Scream 4 
Utgivningsår: 2011
Regissör: Wes Craven
Skådespelare: Courteney Cox, Neve Campbell, David Arquette m fl
Distribution: Scanbox
Stefan Särnefält
Under 90-talet hade man börjat ledsna rejält på skräckgenren. Dom bästa skräckisarna hade redan gjorts och det som kom var upprepningar eller rent skräp som bara förstörde sinnesfriden när man försökte ägna sig åt seriösa studier och frenetiskt smygporrfluktande. När Wes Craven släppte Scream 1996 var det många som såg honom som en frälsare och förnyare av genren med sina metakommentarer om vilka regler som gäller för skräckfilm. Själv var jag inte lika imponerad. Filmen hade visserligen en lovande upptakt där man verkligen satt och råmös i salongen men sen rann det ut i det vanliga tonårstramsandet. Man fick vänta till Blair Witch Project innan man fick en skräckfilm som levererade skräck på riktigt. Nu är Craven tillbaka och driver sina skräckmetareferenser fyrtioelva varv till.
Den här gången har det gått tio år sedan massakaren och nya kullar med tonåringar har fyllts på. Sidney Prescott (Neve Campbell) är ute och promotar en bok om sina traumatiska upplevelser i Woodsboro. Sheriffen Dewey Riley (David Arquette) är gift med Gale (Courteney Cox) vars författarkarriär gått i stå sedan starten. Hennes bok om morden i Woodsboro filmatiserades med sex uppföljare som har blivit en kultserie bland kidsen. Mitt i allt vaknar den berömda Ghostface plötsligt till liv igen och börjar ge sig på tonåringar på löpande band. Same procedure as last decade alltså.
Craven kan sin genre och leker och trixar med sina skräckreferenser och metakommenterar så det står härliga till. Men det sker på bekostnad av själva berättelsen och dramatiken. Det blir helt enkelt för mycket om vad folk ska och inte ska göra i skräckfilm även om det finns en charm i allt det där. Ghostface hugger mer ursinnigt än någonsin. Tror inte han gått ut så hårt i några av de tidigare filmerna vad jag vill minnas. Rena rama slaktarstugan. Men en Screamfilm är aldrig skrämmande hur många knivhugg som än utdelas. Craven ska dock ha en eloge för att han fortfarande orkar göra film efter passerat 70-årssträcket. Den killen växer aldrig upp och det är väl lite det man gillar med honom. Här märker man också tydligt i referenserna vilka skräckfilmer han gillar: Old school horror. Tortyrskräckisarna sågar han redan i första scenen.
Filmen har faktiskt en riktigt fin final som utmynnar i en kritik i hela mediesamhällets hyllningar av dom som skriker högst och som hungrar efter sina 15 minuter i rampljuset. Det ger filmen en viss tyngd åt allt barnsligt tonårsjönseri där man aldrig tar några karaktärer eller händelser på allvar. Vem fan sätter på en slasher som tröst precis efter att kompisarna slaktats? Nåja, det är ju Scream vi snackar om. Jag tilltalas nog inte riktigt av Screamkonceptet helt enkelt. Men den här var bättre än de två föregångarna.
