Dags för en riktigt omtumlande filmupplevelse. Horsehead är en svindlande vacker och suggestiv mardrömsskildring med religiösa undertoner från Last Exit Entertainment som ni gör väl i att kolla in.

Vad sägs om en lång och grundlig recension om kanske ett av filmhistoriens mest osannolika filmprojekt? Tror den kan gå hem i stugorna. Filmen är en rymdinvasionsfilm från 1980 som heter Without Warning och har ingen mindre än Martin ”Månbas Alpha” Landau i huvudrollen. Och Jack Palance. Check it Out!

De flesta har väl säkert redan låtit sig skrämmas av sagoboksmonstret The Babadook. ”En härlig film att möta våren och kärleken med” för att citera en av våra mer erfarna och uppskattade medarbetare tillika dräng just hemkommen från djungeln i Sydamerika. Vi tar väl och kör en liten recension av The Babadook då.

Father And Son (SWE) – Unholy Ghost

I det här fallet är nog blodsbanden tajtare än samspelet mellan fäder och söner rent tekniskt och musikaliskt. Vill man lyssna på något riktigt tajt och fylligt, då ska man lyssna på LaFaro och låtar som Boke och Sucking Diesel, tajt och med ett driv utan dess like, Satan så bra. Fast det är ju en parentes i sammanhanget. Father And Son (SWE) däremot, är ett humorband, eller rättare sagt, du som lyssnar bör inte vara humorbefriad. Texterna är riktigt roliga men blir kanske väl magstarka för de mest känsliga. Med det sagt, ska vi inte underskatta bandet som helhet och nya releasen Unholy Ghost.

När fäderna Rickard Gramfors och Mats Molund jammar loss med sönerna Dexter Gramfors och Loke Molund på Unholy Ghost, så vill recensenterna gärna jämföra dem med Ghost B.C och band som Black Sabbath. Som koncept är Ghost B.C det starkare bandet, men det vete tusan om Father And Son inte äger ett bättre låtmaterial i förlängningen? Till soundet kan jag absolut gå med på att det låter både som Ghost och Sabbath. Men framförallt låter det som tidiga Kiss, redan från första riffen på öppningsspåret Sho Swede Blues. Det kan inga hörselgångar förneka.

Ni som har förkunskaper om bandet vet redan att det är ett högst kultiverat och filmkunnigt sällskap, bland annat är Rickard Gramfors en av eldsjälarna bakom Klubb Super 8. Och kaka söker maka. Skräckfilmsregissören Adrián García Bogliano (Late Phases, Here Comes the Devil) har regisserat Father And Sons video Anno Domini Satanicus, och låten med samma namn förekommer i regissörens film Scherzo Diabolico (2015). Father And Son har även en sångare med ombord, tenoren Petter Reingardt. Och det gör det hela ganska intressant, inte minst ur ett sceniskt perspektiv, ”operafolk” vet att utrycka sig på en scen. Frågan är om regissören Bogliano borde gått mer doom på det här? Det är snyggt och alla bär svart kostym, önskar dock att samtliga bandmedlemmar burit slips och haft den lika välknuten som Papa Gramfors. Hade också önskat mig mera svärta överhuvudtaget, både kring sminkning och i soundet. Stäm ner grabbar, ännu mer, och snåla inte på kajalen. Men visst blir det bra när Petter, tvärt om faktiskt, tar sats från trampolinen och stämmer upp (2:50), då sitter falsetten som en smäck kring det hela. Låter kanske motsägelsefullt, men det är därför ni ska kolla in den här videon, ni kommer förstå!

[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=S4LwKJBdh8Q”]

Anno Domini Satanicus lär ju bli en av de mer kommersiellt gångbara låtarna på plattan. Men lyssna på Gloom Room, med humorn satt lite åt sidan och med modifierad produktion, skulle den kunna platsa på vilken stonerrock-platta som helst. En av de mer lyckade låtarna är annars The Rats are Leaving the Ship, får känslan av F.W Murnaus Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922). Kan verkligen se vampyren framför mig. Min absoluta favorit på Unholy Ghost är just nu Let it Out, finns en risk att den kommer glida förbi som utfyllnadslåt i värsta fall, det vore olyckligt. Återigen Kiss-riffen, lite tätare, lite mer Rock’n’roll, och Petter får möjligheten att sjunga för full hals, då låter de som bäst.

– Helena Bjuresäter Sjöholm

Det har blivit dags att ta sig en titt på filmen som vi lottade ut fribiljetter till här i veckan. Recension av biorysaren It Follows.

Fredagen den 13:e är här igen! Vi tar väl och firar dagen med att bränna av en färsk recension. Filmen heter Clown med birollskungen Peter Stormare som mytexperten Karlsson. Bara en sån sak.

Det har blivit läge att knyta ihop säcken i spanska Rec-sagan. Nu är det total isolering på en oljetanker ute på öppet hav som gäller. Vi tar väl och kollar in och ser om vi får en en grande finale eller ett kraftigt magplask eller nånting däremellan.

Det har varit mycket Fifty Shades senaste tiden. Alltför mycket tycker säkert nån som blivit bortglömd i en källare på nåt mansion ute på landsbygden. Recensionerna har varit njugga. Framför allt bland manliga kritiker. Vi tar väl och kollar in filmen och ser om den är nåt att ha. Ur ett kvinnligt perspektiv.

Som många känner till var Joe ”Fäbodjäntan” Sarno mest berömd för sina lättklädda skildringar av mänskliga relationer. Men han var inte heller främmande för påklädda skildringar där det både smäller och huggs av huvuden. Nu har Sarnos bortglömda mästerverk, actionrökaren SS Operation Wolfcub och rysaren Helgerån släppts på DVD.Vi har kollat in båda.

Apokalypsrysare från Barcelona är vi väl inte så vana vid. Jo, vi har ju Rec. The Last Days har faktiskt lite Rec-feeling över sig. En inte alls så tokig historia om ett mystiskt virus som slår ut hela världen. Check it out!