Glöm det finska svårmodet och tungsinnet på film. De unga finska filmskaparna har tröttnat på att framställas som ett land befolkat av kärva autister som bara ägnar sig åt bastubad och Koskenkorva. Jalmari Helander gästade nyligen Stockholms filmfestival med sin tomteskräckkomedifilm Rare Exports: A Christmas Tale. En slags Charles Dickens-julsaga i Död Snö-tappning. Rysarnytt fick en liten pratstund med Helander.
Stefan Särnefält [101217]
Jalmari Helander slår sig ned i soffan i den fashionabla sviten på Nordic Light Hotel som under festivaldagarna gjorts om till intervjurum.
-Om man ändå fick bo i såna här sviter när man kommer på besök, skrattar han som är lite trött efter gårdagens sena ankomst till Stockholm.
En rejäl lyxsvit är något man faktiskt förunnar honom en sådan här dag. Under gårdagen höll han en bejublad Face 2 Face på biograf Saga under Stockholms Filmfestival. Det rådde ingen tvekan om att publiken gillade både Rare Exports och Helander. Busvisslingar och applåder haglade när eftertexterna rullat klart och Helander äntrade scenen. Han sade då att han tröttnat på den dystra finska filmen. Han vill ha mer Spielberg än Kaurismäki i finsk film.
-Jag är ju uppvuxen med en annan typ av filmer, som Steven Spielberg. E.T. är en av mina favoritfilmer, säger han.
I Rare Exports bjussas vi inte på den gladlynte och rundmagade Coca Cola-tomten som jänkarna förvandlat honom till. Helander har gått tillbaka till de nordiska rötterna och grävt fram en betydligt otäckare julklappsutdelare. En senig gammal gubbe som kokar elaka barn i olja och risar upp deras bakdelar till köttslamsor. Filmen är baserad på en serie av hans egna kortfilmer och är gjord med rejäla ljusglimtar i ögonen. Finnarna har som bekant redan lagt vantarna på tomten och hans ursprungsort men merparten av filmen är faktiskt inspelad i Norge.
-Vi hittade inte dom miljöer vi var ute efter i Finland. Så när vi åkte runt och letade inspelningsplatser och såg miljöerna som nu är med i filmen då bestämde vi oss för att filma där. Vi filmade 24 dagar i Norge och 2 dagar i Finland, säger Jalmari Helander.
Filmen kommer inte upp på biorepertoaren i Sverige i jul. Däremot i våra nordiska grannländer. Något Helander beklagar.
-Dom på Scanbox kanske tror att svenskar inte gillar finsk film och därför inte vågar satsa, spekulerar han.
Men trots det annorlunda julbudskapet verkar the tomte extreme makeover fallit jänkarna på läppen. För redan nu förs diskussioner om en amerikansk remake av filmen, berättar Helander.
Hur var det att filma i snömiljöerna? Det kan inte ha varit helt lätt för de nakna tomtegubbarna att pulsa runt i meterdjup snö.
-Det är alltid svårt att göra film men det blir extra tufft i sådana här förhållanden givetvis. Du måste jobba väldigt hårt och vara mer kreativ. Scenerna med de nakna äldre männen var ibland väldigt tuffa. För situationen på inspelningsplatserna var annorlunda mot det jag skrivit i manuset. Flera är väldigt gamla och det var väldigt kallt så vi var tvungna att vara försiktiga. Jag ändrade en del scener så att de skulle överleva filmen, berättar han.
Tomtegubbarna kommer från en norsk manskör och nästan hela kören ville vara med i filmen. De flesta hade inga som helst problem med att pulsa runt nakna i snön. Och i det bastubadande Finland är nakenhet ingen stor grej.
-Nej, i finska tidningar är det ingen som frågar om dessa scener. Det är ingen stor sak i Finland. Det är annorlunda i USA. Där är nakenhet en mycket stor grej. Det gör dom mycket bekymrade [skratt].
Men våld är ok.
-Våld mot människor, ja. Gör man människor mycket illa är det ok. Men gör man något mot djur så är det förkastligt.
Passar snömiljöer extra bra för skräck?
-Det här är ju en film om tomten så den var ju tvungen filmas på vintern.
Hur är annars ditt förhållande till skräckfilm?
-Jag tror inte jag gillar skräckfilm särskilt mycket. Jag är definitivt inget fan av splatter och gore och filmer som Hostel och Saw. Jag ville ha något spännande i filmen och gärna lite skräckelement. Men jag anser inte att Rare Exports är någon skräckfilm.
Vad säger du om den nordiska skräckvågen?
-Det är väldigt positivt. När jag pratar med amerikaner så är dom lyriska när det kommer till skandinaviska skräckfilmer och undrar vad i helvete det är som händer här. Jag tror inte det rör sig om någon trend eller så, utan mer att det faller sig naturligt för unga filmskapare som jag att göra den här typen av filmer nu.
Helander hoppas att nästa projekt blir en engelskspråkig film. Det är lätt att misstänka att Renny Harlin fungerat som en inspirationskälla för de yngre finska filmskaparna.
-Jag vet inte om det är så många som gillar Renny Harlin nu för tiden. Men jag gillade honom när jag var yngre då jag såg Cliffhanger. Jag minns att jag skrev ett brev till honom då och fick ett signerat fotografi. Men jag vet inte vad som hänt med hans filmskapande nu.
Inga nyheter kring hans Mannerheimprojekt?
-Det är ett stort skämt nu i Finland. Dom har hela tiden pratat om att de ska göra den så att ingen längre tror på att det kommer att hända.
Det är ju inte så svårt att se filmen som en uppgörelse med den traditionella bilden av den amerikanska mystomten som sitter i varuhus och klappar alla barn. Är filmen ett sätt att sno tomten tillbaka?
-Yes, it’s some kind of payback time [skratt]. Dom har snott den riktiga tomten och satt dit en korkad tomte på hans plats. Jag vill med filmen fira originalet.
Vilket mottagande har filmen fått i Finland?
-Vi hade en visning Helsingfors nyligen och den fick ett mycket gott mottagande av publiken där. Men den har ännu inte gått upp på biograferna i Finland.
Du har inte mycket till övers för den klassiska finska filmtypen med dystra och kärva karaktärer. Men i Rare Exports får vi en stor skopa kärva machomän. Inget känslopjunk där inte.
-Jo jag ville ha lite tuffa, maskulina karaktärer som kontrast till den lille pojken Pietari som är helt annorlunda jämfört med de övriga. Det var ett medvetet grepp, säger han.
Han berättar vidare att han lagt mycket av sig själv i Pietari. Att likheten i utseende mellan dem båda är rätt slående kan bero att Onni Tommila som spelar pojken är systerson till regissören.
-När jag var i hans ålder såg jag precis ut som Pietari, skrattar han.
Dessutom är Pietaris farsa i filmen, Jorma Tommila, hans farsa i verkligheten. Så Rare Exports är en riktig familjefilm. Vi ser annars inte en enda kvinna i filmen. Var det också ett avsiktligt grepp?
-Det är lättare för män i grupp att göra riktigt dumma saker om de inte behöver förklara det för någon. För männen i den här filmen har riktigt dumma planer. Men en annan sak är att jag ville att den lille pojken, som är den enda karaktären som är annorlunda, skulle stå som ensam kontrast till de äldre männen. Hade jag haft kvinnor hade skillnaderna inte blivit lika tydliga.
Så han blir lite av en kvinnosymbol istället?
-Ja det kan man säga.
Enligt Scanbox finns det en chans att filmen kommer upp på biograferna till sportlovet i Sverige. Under förutsättningen att den går bra i grannländerna. Frågan är om det finns något större intresse för att se finsk tomteskräck då.