Rysarnytts årsbästalista – de 10 bästa skräckfilmerna 2024

Det har blivit dags att sammanfatta årets skräckfilmssläpp och se vad som fastnade i hjärnbarken. Mycket våld, blod och sinnesjuka mord så klart. Men samtidigt så mycket mer. 2024 kommer inte att gå till historien som det bästa rysaråret någonsin – men ett rätt hyfsat rysarår med flera roliga överraskningar. Rysarnytts bästa skräckfilmer 2024.

2024 var väl inte skräcksmällarnas år – ni vet de där skräckfilmerna som knockar en på rad längs romantiska strandpromenader som The Expendables-killar. Men året bjöd definitivt på en del rysligheter och roliga överraskningar. Katolska kyrkan har alltid varit en favoritrekvisita i skräckfilmen (och hos mig). För att inte nämna giallon. Katolicismen är ett ymnighetshorn av ockulta och mystiska ritualer som passar ruskigt bra för skräckfilm. Luther & Co rensade ju tyvärr ut det mesta av det där även om de Bergmanska prästerna kan skrämma skiten ur den mest hårdhudade kättare så räcker de inte till. Man behöver vara omringad av hela det katolska artelleriet som skjuter från varje kulle.

Ofta brukar katolska kyrkan reprenterats av någon präst man kallar på för att driva ut demoner och rensa ut djävulsskit. En hjälpande och tröstande knogjärnsnäve att hålla i när det blåser kallt. Men ibland är den korrupt och genomrutten och skrämmer kallsipperna av en. I år har nunneklostren fått sig en revival. Vet inte vad heliga Birgitta skulle säga om årets filmer (eller The Nun-filmerna) men för oss skräckfans har det varit saliggörande och renande. En barnslig och oförställd skräckglädje som vällt fram som en helig källa från floden Styx.

En annan grej jag tänkt på och irriterat mig på. Inte att läkarna i Catrine da Costa-fallet inte fått upprättelse. Det är jag också förbannad över. Har varit länge. Jävla rättsövergrepp. Alla skyldiga och som deltog i drevet borde skickas till nunnekloster på italienska landsbygden alternativt tillbringa varje jul livet ut fastsurrade på rättsläkarsstationen i Solna. Utan julmat. Men det var inte detta jag grubblat över nu. Visst är det kul med filmskapare som vågar experimentera med bildmediet. Testa nya grepp i en genre som gärna går på repeat. Har uppskattat det länge. Samtidigt har jag börjat känna en viss trötthet över alla som lägger det konstnärliga krutet på att vara smarta och originella. Lite fina i kanten som små prussiluskor. Eller finborgerligt skit som Jan Myrdal skulle uttryckt det.

Senaste jag såg var Strange Darling där hela poängen byggde på att man styckat upp hela kronologin i bitar för att hålla en på halster. Rent straight var det en lövtunn historia med totalt ointressanta karaktärer som gav mig noll. En annan var överhajpade Longlegs som visserligen bjöd på rätt kuslig stämning men som tråkade ut mig mer än skrämde. Noll utdelning även där. Har börjat längta mer och mer efter klassisk och atmosfärisk skräck. Det har jag iofs gjort sen jag såg Universals monsterfilmer på SVT på 70-talet när jag var liten och gömde mig bakom soffan med pyjamasen nedkissad. Tror nya Nosferatu kan ge mig det. Hoppas det i alla fall. Ja det var årets spaningar. Dags för årets lista över de 10 bästa skräckfilmerna 2024.

Rysanytts 10 bästa skräckfilmer 2024

1. Alien Romulus
Ska erkänna att jag inte legat uppe kallsvettig och bett nattliga böner efter en ny Alien-film. Tyckte Ridley Scott (ingen skugga över honom då han har skapat tre av världshistoriens mästerverk: Blade Runner, Alien och Gladiator) hade förlorat sig i himlarymdernas virvlar med sina uppföljare. Men nu satt Fede Alvarez i förarsätet (Dont Breathe) och han går givetvis tillbaka dit allt startade. Han bakar elegant in filmen kronologiskt mellan ettan och tvåan och gör det med sådan känsla och inlevelse att jag misstänker att han bearbetat ett barndomstrauma. Han lyckas få efterlängtat liv i rymdhistoriens mest skräckinjagande monster där han skapat samma typ av biomekaniska rymdmiljökänsla som i originalfilmen. Detta i kombination med en hyfsat fin och enkel grundplot om ett gäng unga gruvarbetare som flyr Weyland-Yutani Corporations slavliknande gruvkoloni för en ljusare framtid. Den bästa Alien-filmen sen Aliens – Återkomsten.

2. The Substance
Det är fan inte lätt att bli gammal och skröplig i en uteseendefixerad och pengadriven värld. Demi Moore får brutalt känna på hur det är att gå från en firad fitnessstjärna på tv till en föredetting som folk vänder ryggen när rynkorna kommer. När hon får ett lockande erbjudande om evig ungdom med hjälp av en mystisk drog så kan hon så klart inte motstå det. Coralie Fargeat (Revenge) har lyckats göra en grotesk och helskruvad satir över en samtid besatt av ungdom och skönhet som dreglar av slem, blod och kroppsdelar där allt slutar i kroppsligt förfall och förnedring. Nästan to much. Men Moore är lysande i rollen som fitnessföredetting i fint samspel med Margaret Qualley och Dennis Quaid.

3. The First Omen
Hade inga större förväntningar på denna Omen-prequel men jag blev glatt överraskad över hur man broderat ut den här förhistorien till den första Omen-filmen från 1976 där fokus nu ligger på kvinnligt förtryck och en korrumperad katolsk kyrka. Snyggt filmat med lekfulla referenser till originalfilmen och en rad skrämmande och originella scener där vi bjuds på både groteska djävulsfödslar och ruggiga Rosemary’s Baby-ritualer. Inte samma thrillermysteriekänsla som originalet men man lyckas väva ihop spänningstrådarna tillräckligt bra för att tillfredsställa mig åtminstone. Nell Tiger Free gör sig dessutom riktigt bra i rollen som nunnenovis.

4. Red Rooms
Rättegångsdramer på film är bland det tristaste jag vet. Men allt beror ju på hur man kokat ihop det. Den franske regissören Pascal Plante har faktiskt gjort ett riktigt spännande drama och en närstudie av en kvinnlig fotomodell som är besatt av fallet om en bestialisk seriemördare som påstås ha mördat tre minderåriga tjejer som han livesänt på dark web. Hon följer rättegången på plats och dras allt mer in i fallet och börjar jaga efter ett saknat videoklipp på en av flickorna. Red Rooms spelar på osäkerheten om vad som egentligen hänt och vem som är skyldig och gör det skickligt och nervigt. Sensmoral: se upp för alla flintskalliga seriemördare och fotomodeller med överdrivet intresse för seriemord, fitnessträning och AI-teknik.

5. Immaculate
Det är nunnornas år i år. Vet inte hur de lyckades med bedriften att släppa två filmer samma år som är så tematiskt lika varandra. Man undrar nästan om Immaculate och The First Omen har samma manusförfattare. Båda filmerna delar centrala teman. Unga amerikanska kvinnor med problematisk barndom som reser till Italien för att bli nunnor och hamnar i klorna på skrämmande klosterordnar som har helt andra planer med deras nunneliv. Båda filmerna är diaboliska och obehagliga och skildrar kvinnlig utsatthet och förtryck på ett liknande sätt. The First Omen är snäppet snyggare men båda är lika nervtärande. Immaculate är mer klaustrofobisk och isoleringskänslan total då klostret ligger långt ute i obygden och inte i Rom som i Omen-filmen. Dessutom två huvudrollsinnehavare som imponerar stort i sina nunneroller.

6. Late Night with the Devil
Allt som utspelar sig på 70-talet är jag nästan beredd på ett ge full pott. Men bara nästan som Christer Pettersson uttryckte det för Barnjournalens reporter om han lurat alla efter att ha blivit frikänd av hovrätten. Värden för en talkshow försöker sparka liv i sin show efter att tittarsiffrorna rasat. Under Halloween bjuder han in en rad udda gäster som han avhandlar och avfärdar på klassiskt drygt talkshowvärdmanér. Tills den sista gästen anländer som är en flicka som påstås var demonbesatt. Allt spårar så klart ur fullständigt. Det är ett finurligt upplägg där man som tittare bjuds in i showen då den är filmad som en mockumentär i found footage-stil. Man träffar rätt 70-talsnerv och ton med en brygd av satir och skräck. Inte fullt så läskig som det hade snackats om innan.

7.Heretic
Varför har ingen tänkt på att låta Hugh Grant spela psykopat och seriemördare tidigare? Han är som klippt och skuren för det. Det räcker med att bjuda in två unga mormonmissionärer till hans hus en grå och regnig dag så har du en fin plot för en nervpirrande rysare. Han bjuder vänligt flickorna på te men det visar sig rätt snart att han har helt andra avsikter för missionärerna som oturligt nog hamnat i klorna på en riktigt otäck figur. Snart är katt-och-råtta-leken igång. Smart, nervigt och instängt funkar alltid bra.

8. Beetlejuice Beetlejuice
36 år senare kommer Tim Burton med en uppföljare till sin klassiska spökkomedi. Hade man inte trott. Det känns faktiskt nästan som 1988 igen fast han inte fått sig med hela gänget. Inte lika kul men annars finns det mesta med som gjorde Beetlejuice så underhållande. Den visuellt läckra scenografin i kombination med den mörka humorn och sjuka röran av utflippade karaktärer med så klart en briljerande Michael Keaton i centrum. Keatons Beetlejuice har inte åldrats ett år. Men att göra samma sak om igen blir ju aldrig riktigt samma sak. Men fortfarande ganska kul.

9. Oddity
En ganska otäck och stämningsfull rysare som utspelas merparten i ett hus på den irländska landsbygden. I centrum står ett blint medium som förlorat sin tvillingsyster i ett till synes uppklarat mord som ska ha begåtts av en mentalpatient på sjukhuset där systerns man är läkare. Men hon sitter så klart på annan information av det esoteriska slaget och tänker inte låta någon komma undan. Oddity är en slowburner med en slags konstant låg spänningsfrekvens som man sugs långsamt in i – där även konflikten mellan vetenskap och tro ligger som intressant undertema.

10. MaXXXine
Den avslutande delen i Ti West slashertrilogi med Mia Goth är den svagaste men hör ändå hemma på en årstopplista. Pearl var bättre men gillade X mest då mixen vintageporr och Motorsågsmassaker-inspirerad Texas-horror är som att komma hem till en kärleksfull famn. En av mina favoritkombos. MaXXXine följer upp några år efter X och nu försöker hon slå sig in på en påklädd skådespelarkarriär samtidigt som seriemördaren The Night Stalker härjar som värst i L A. Hade hoppats på en riktig thrillerfest men tyvärr spretar den för mycket och giallo-konceptet som West leker med kommer av sig och får aldrig blomma ut ordentligt. Även om filmen bjuder på snygga och pastellfärgade 80-talsmiljöer och är både rörande och rolig blir jag inte helt uppslukad.

John Carpenters Lost Themes 4: Noir

Måste säga något om mäster John Carpenter också som gjorde en storstilad entré under 2024 med ett helt nytt horror score: Lost Themes 4. Denna gång med undertiteln ”Noir”. Måste erkänna att jag tyckte det här lät ungefär som de tidigare Lost Themes-plattorna. Det vill säga lysande. Lyckas inte riktigt spåra något extra typiskt noir-aktigt i Lost Themes 4 eftersom hans ljudbild alltid haft en skön noir-feeling i sig. Men jag älskar det här lika mycket som de gamla plattorna. Det är filmiskt, mystiskt och drömmande. Ljudbilden bråkar med dissonanta och mörka harmonier och böljande synhtslingor och råa gitarriff som rör sig långsamt och suggestivt fram och tillbaka i skugglandskapen.

-Stefan Särnefält