0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Big Bad Wolves
Utgivningsår: 2013
Regissörer: Aharon Keshales & Navot Papushado
Manus: Aharon Keshales & Navot Papushado
Medverkande: Lior Ashkenazi, Rotem Keinan, Tzahi Grad m fl
Distribution: Njutafilms

Det krävs en viss nerv för att ge sig på att göra film om barnamördare och pedofiler med komiska anslag. Men det är precis vad regiduon Keshales och Papushado har gjort. De gör det ganska bra, tyvärr håller filmen inte riktigt vad den lovar rakt igenom. Inledningen är nämligen riktigt fin och filmisk som bara den, men sen övergår den till en film med ganska sedvanligt uttryck. Egentligen inget omstörtande, och inget nytt tema heller.

Prisoners (Denis Villeneuve 2013), handlar också om små barn som faller offer för skoningslösa mördare. Som helhet är det en mycket bättre film. Jake Gyllenhaal gör rollen som den lågmälde kriminalpolisen exemplariskt, och den är psykologiskt mycket starkare karaktärsdriven än Big Bad Wolves. Det gör att den fäster på ett helt annat sätt. Men när det kommer till vedergällningen, och att ta rättvisan i egna händer, finns ju storymässigt likheter. För precis som i Prisoners, så handlar Big Bad Wolves mer om de anhörigas kamp och förtvivlan, än om själva våldsbrotten, (mot barnen), isig. Det förekommer väldigt lite scener där barnen är med, och i princip inga bilder alls på själva bortrövandet, barnens lidande och vad de upplever tillsammans med sina våldsutövare. Fokus ligger på fäderna, som till varje pris tänker ta fast mördaren och låta denne få smaka på sin egen medicin.

I Big Bad Wolves får vi ganska omgående närkontakt med en huvudmisstänkt, läraren Dror. Pappan, Gidi, till den bortrövade flickan är helt säker på att han är skyldig, och det är polisen Micki också. Deras vägar strålar samman, och eftersom de har ett mer okonventionellt förhållande till hur man ska få fram sanningen om vad flickan är, blir det en ganska unpleasant upplevelse för Dror. Rena rama tortyrscenerna, precis som i Prisoners och Tarantinos Reservoir Dogs (1992). De humoristiska anslagen finns inte i Prisoners, som är betydligt mer bedrövad i sin form, men det gör de i Tarantinos film, även om den har ett annat tema botten. Humorn i Big Bad Wolves, visar sig främst i dialogen och gestiken mellan de tre huvudrollerna, pappan, polisen och den misstänkte. Men det förekommer en del dråpligheter av annat slag också.

Hur märker man att det är en Israelisk film då? Förutom språket, som är det uppenbara, nästan inte alls faktiskt. Filmen är ju universell i sitt tema, och det mesta av innehållet särskiljer inte mycket från annat vi faktiskt sett förut. Problematiken kring konflikterna mellan de arabiska staterna och Israel hintas det väl om, men inte mer än så. I en ganska rolig scen, dyker en ridande cowboy-arab upp. Den här cowboyen är väldigt cool och modern. Visst skulle man kunna hitta en liten karikatyrbeskrivning i dialogen om man verkligen vill, men det är, enligt mig, väldigt försiktigt. Big Bad Wolves får tre hockeymasker i betyg.

Till sist ett par säkra tips om andra filmer på temat barnarov och pedofili. Wes Cravens A Nightmare on Elm Street (1984) och M – En stad söker en mördare, med den mer rungande tyska originaltiteln: M – Eine Stadt sucht einen Mörder, av Fritz Lang från 1931. Två klassiska horror movies, som behandlar det mest fasansfulla som finns, och hur lynchmobben ställer sig ovanför lagen för att skipa upprättelse och rättvisa.

Helena Bjuresäter Sjöholm

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=GsfzhiW5l8c”]