Gojira på Gröna Lund

Med eld-och röksprut och en helvetisk energi bjöd de franska progressiva dödsmetallarna Gojira på en konsertupplevelse utöver det vanliga på Gröna Lund på tisdagskvällen. Känns som kroppen farit igenom en mangel. Bara att bocka och buga.

Första gången jag såg dem var på ett regnigt Stockholm Fields 2015. Då var jag uppslukad av min favoritplatta (och låt) L’enfant Sauvage och var mer än nöjd med alla låtar de öste ur därifrån. Jo, det var en bra spelning. Kanske till och med en jävligt bra spelning, minns inte så noga då dåligt väder och öl grumlade min bedömningsförmåga och mitt minne har sett bättre dagar. Men tisdagskvällens anstormning på Gröna Lund var om inte hästlängder bättre åtminstone en genommanglare och organrensning jag inte upplevt sedan Accept på Hovet -84 då Udo Dirkschneider dinglande runt i militärbyxor på en järnkula under Balls to the Walls. Jösses, det var riktigt tungt. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något tyngre. Men det infernaliska tryck fransoserna bjuckade på igår får nästan tyskarna att framstå som balettkonstnärer.

Himla skönt att få en sån här genomblåsning och totalexplosion minst en gång per år. Bättre rensning av tarmsystemen kan man inte få. Att man dessutom hade laddat upp med eld- och röksprutskanoner och ett gigantiskt konfettiregn a’la Rammstein var bara en extra bonus. Möjligtvis p g a att man lurades tro att Gröna Lund var nån sorts exotisk sommarfestival i norra Europa. Deras Twitter-inlägg från februari får mig starkt att fatta sådana misstankar.

Gojira har verkligen ett unikt sound som är svårt att jämföra med något annat band. Det går nog men det är inte lätt. Det komplexa och finstämda gitarrliret som gungar och virvlar runt (lite som Janick Gers egensinniga piruetter i Iron Maiden om man ska dra en jämförelse, tycker jag man kan göra) över ragnarröksbasgångar, avgrundsvrål och intensiva smatterbandstrummor. Finns några band som lirar i de här ligorna iofs men grönanspelningen var utomjordisk hård och tung. Åtminstone första halvan.

Öppningen med läckra Oroborus och de finstämda gitarrharmonierna av mannen med monsterrösten Joe Duplantier gav både svettningar och rysningar. Låten följdes upp med det bankande åskovädret Backbone. Hela jävla revbenspartiet höll på att tryckas ihop. Satt och fibblade med en fånig mobilinspelning av den låten som jag misslyckades totalt med att ladda upp på Facebook. Var väl lika bra det för ljudet var lika kasst som en kassettbandsinspelning från 80-talet. Ändå har jag en nyinköpt mobil med 4 K-kamera. WTF!!!! Nedan det vita konfettiregnet nedsipprande över den jublande grönanpubliken.

Första halvan av konserten var så full pott det kan bli. Sedan mattades det av en smula och återgick till mer normala nivåer. Låtmaterialet lider väl kanske en viss brist på variation ibland som spär ut buljongen för att dra en liknelse eller om det var något annat. I pausen hann man till och med klämma in ett trumsolo där Joes brorsa Mario Duplantier bankade så hårt (och elegant) att till och med Gröna Lunds gamle beryktade artistchef Ove Hahn måste ha kvicknat till liv i sin grav. En annan kul grej var den virvlande mosh circle pit som drogs igång där delar av publiken sprang runt som dervischer i cirklar. Första gången jag upplevde fenomenet live så det var riktigt kul att se.

Nåja, hade konserten varit över efter 45 minuter hade det varit fem krossäkra hockeymasker, nu nöjer jag mig med fyra. Men Gojira på Gröna Lund är årets bästa konsert. Lätt. Åtminstone om man ser till tryck och densitet. Kan ha varit högsta ljudvolymen på grönan någonsin dessutom. En helt sjuk upplevelse. Får se om Rammstein kan ändra på det när de kliver in på Stockholms stadion i augusti.