Skräckmästaren John Carpenter har numera lagt filmskapandet på hyllan för att satsa helhjärtat på musiken. Under hösten släppte han albumet Anthology där han spelat in sina klassiska ledmotiv på nytt.
John Carpenter har väl hållit på med musik lika länge som han sysslat med filmskapandet men han har aldrig velat tala om sig själv som musiker. Visst är många av låtarna i grunden enkla stycken med sina repetitivt klinkande och tickande syntslingor och trummaskiner som varieras med lite olika teman. Men musiken har blivit lika ikonisk som filmerna och har satt sin unika prägel på Carpenters produktion. Det går liksom inte skilja hans musik från hans filmer och direkt när man börjar lyssna kommer bilderna och scenerna krypande som en god vän med klirrande spritkassar i mörkret.
Numera lägger han allt krut på musiken och turnerandet och han ska även skriva musiken till nya Halloween som börjar spelas in i januari. Han har visserligen filmat några musikvideos men senaste långfilmen var The Ward 2010. I Lost Themes-albumen dammade han av gamla outgivna låtar som aldrig kom med på filmerna och gjorde nya arrangemang tillsammans med sin son Cody Carpenter och gudson Daniel Davies. I oktober släppte han ett samlingsalbum med titeln Anthology där Carpenterfamiljen nu tagit sig an och hottat upp de klassiska ledmotiven.
Det nyinspelade materialet håller sig rätt troget till originalen men soundet är uppdaterat och arrangemangen är både fylligare och tyngre och rockigare. Här ger man mer utrymme för distade gitarrer och det påminner lite om Lost Themes-albumen men igenkänningsfaktorn är så klart en helt annan. Öppningen med hårdrocksriffiga In the Mouth of Madness träffar rätt direkt som en Sutter Cane-yxa i skallen för att övergå i betydligt lugnare Attack mot Polisstation 13 och Dimman med sina enkla men stämningsskapande syntmattor och pianoteman.
Carpenter skrev ju inte musiken till alla sina filmer och två av dem var The Thing och Starman som man här gjort fina covers på. The Thing, som i orginalversionen skrevs av Ennio Morricone, är kanske plattans bästa låt med sitt domedagsliknande och olycksbådande tema. Man känner det krypande obehaget och hur de iskalla vindarna kommer svepande från de antarktiska snölandskapen. En annan favorit är fartiga Porkchop Express från Big Trouble in Little China som svänger otroligt skönt med sina rockiga gitarriff med Carpenters maffiga syntmattor utslungade över riffen. Halloween och Flykten från New York är lika fantastiska som alltid och i avslutningsspåret Christine har man fläskat på med gitarrerna och lagt på sköna gitarrstämmor i bästa Thin Lizzy och Iron Maiden-stil. Kolla in videon nedan med Carpenter själv i huvudrollen.
Anthology är inte kronologiskt arrangerat vilket känns rätt tänkt och ger en bra balans och mix åt albumet. Trots den monotona och minimalistiska stilen är det ändå ganska stor variation på låtarna. Anthology är ett välproducerat och trevligt album man gärna återvänder till. Men bäst gör sig ju låtarna i filmerna. Det går inte att komma ifrån.
Betyg: 
