Ari Aster är killen bakom fjolårssuccén Hereditary som knep åt sig förstaparkettplatsen på Rysarnytts topplista 2018. Inte för sin abnorma läskighet utan mer för sitt innovativa kameraarbete och bildspråk som jag gillade skarpt. När man hörde att hans nya film skulle djupdyka i det svenskaste som finns, vårt heliga midsommarfirande, kittlande det till lite extra i skräcktarmarna. Tänk vintageporrklassikern ”Hon älskade en sommar” när Anne Magle och Dr Caligari åker kärlekstunneln och puffar förbjudet på cigaretter på Gröna Lund (en tid då Gröna Lund var ett riktigt tivoli! Nu finns varken pariserhjulet eller veteranbilarna kvar, det är inte klokt!).
Vi är ju inte så bortskämda med skräckfilmer som utforskar den nordiska mytologin och folktron. Speciellt inte utifrånperspektiv. Förutom norrmännen då. Snarare är vi jävligt svältfödda och undernärda. Men där verkar det ha skett ett uppsving på senare. Netflix hjälpte till ifjol med The Ritual där ett grabbgäng hamnar i klorna på en religiös kult i vildmarken. Den var sådär. Midsommar är tyvärr inte så värst mycket roligare.
Vi följer collegestudenten Dani (Florence Pugh) som förlorar hela sin familj i en ohygglig tragedi. Relationen med pojkvännen är inte den bästa och den blir inte bättre av att han och ett par collegekompisar i hemlighet blivit inbjudna av den svenske collagepolaren Pelle att fira midsommar i Sverige. Men hon biter i det sura äpplet och tar chansen att följa med för att lappa ihop relationen.
Gänget hamnar i en liten by i Hälsingland som heter Hårga och blir snabbt välkomnade eller invigda i Hårgakulten med lite magiska svampar. Något traditionellt svenskt midsommarfirande kan man knappast tala om. Hårga är en liten småkullig gräsplätt där det ligger lite lador och bråte utspridda och människor i vita dräkter traskar runt och ser sektobehagligt trevliga ut och man äter och dricker jävligt sjuka grejer. Man fattar direkt att saker och ting inte står rätt till på det här stället och man hade gasat sig snabbt ur byn och letat upp en mer anständig midsommarfest. Det påminner faktiskt inte speciellt mycket om Sverige, skulle va sektkänslan då. Men annars skulle det lika gärna kunna vara var som helst, nån Amishsekt-klon i norra USA t ex. Filmen är dessutom inspelad i Ungern så det är bara skådeplatsen som är Sverige plus ett gäng svenska skådespelare som säger lite halvkonstiga saker på svenska ibland.
Tyvärr är Midsommar är en rätt långtråkig historia som är mer weird än kul och skrämmande. Aster har hämtat inspiration från den brittiska kultskräckisen The Wicker Man men den är mer genuin och obehaglig än Asters variant. Även om jag inte höjer The Wicker Man till skyarna som vissa gör. Men Britt Eklands nakendans i den filmen är en filmhistorisk milstolpe. Det här känns lite mer som att titta på ett gäng statister i en tvättmedelsreklam som jönsar runt i en massa bisarra riter i två och en halv timme. Och det är överjävligt långt för en skräckfilm. Är typ bara The Shining som skulle kunna hålla upp intresset så länge. Men det hade inte hjälpt om man klippt ned filmen. Förutom att jag hade fått mer tid att sitta på en uteservering och dricka öl och ge utlopp för min vintageporrtourette.
Ari Aster har kokat ihop ett mischmasch av hedniska riter och myter och blandat ihop det med sin egen fantasi och resultatet känns bara konstigt och främmande. Kunde han inte bara ha gjort en klassisk svensk midsommarfest man känner igen som spårar ur? Där djävulen och folktrons alla obskyra varelser istället kryper och pyr som ett ånglok från Babylon Berlin under ytan? (Babylon Berlin, jävligt bra serie på SVT Play som ni borde kolla upp om ni inte gjort det)
Spelas det nån bra folkmusik då? Folkmusiken är fan också ett kapitel för sig. Vete tusan vad det var för folkmusik som spelas, inte var den svensk och definitivt inte Hårgalåten. I början spelades iofs Bellman. Däremot körde man en variant av Hårgadansen där ungdomar enligt myten ska ha dansat sig till döds av djävulen förklädd till spelman. Men det är mer svensk folkmusik i Fäbodjäntan än i Midsommar. Joe Sarno begrep sig på sånt där och fattade att man inte ger sig på svenska myter och folktraditioner utan rejäla doser äkta svensk folkmusik. Kanske den film som har mest svensk folkmusik i filmhistorien. Det finns visserligen en midsommarstång och en sillunch i filmen där man man slukar hel sill med stjärten före. Jävligt viktigt att stjärten skulle in först i munnen tydligen och sånt skrattar man ju så klart åt. Vet inte om det var meningen men hela filmen är lite av en svart komedi så helt galet var det ju inte.
Men med det sagt måste jag ändå ge lite kredd åt Asters och fotografens kreativa och egensinniga kameraarbete. Precis som i Hereditary leker man med vinklar och perspektiv som skapar en del sköna bildmässiga effekter som ger film liv och dynamik. Det bjuds också på en del svart komik som muntrar upp och höjdpunkten kommer mot slutet med en bisarr fruktbarhetsrit där allt spårar ur fullständigt. Hade det spårat ur tidigare i filmen hade man kunnat stå ut. Nu kände jag mig mest uttråkad.