Rallarbasen Phineas Gage är ett av medicinhistoriens mest kända fall och brukar dyka upp i grundkurslitteraturen på universitet. Gage blev i en explosionsolycka i mitten av 1800-talet genomborrad av ett flygande järnspett som gick rakt genom huvudet och förstörde delar av hans vänstra frontallob. Han överlevde mirakulöst men skadan förändrade hans personlighet till den grad att hans vänner hävdade att han var en helt annan person efter olyckan.
Tydligen hade Gage varit en både skicklig och ansvarskännande yrkesman men efter olyckan förvandlades han till en nyckfull och hänsynslös figur som ständigt hamnade i bråk och trubbel. Skadan i frontalloben gjorde att kontakten mellan intellektet och känslorna saboterades helt och hållet. Han blev helt enkelt oförmögen att fatta rationella beslut. Men samtidigt florerade det även uppgifter om att han återhämtade sig socialt och att hans beteende normaliserades ju längre tiden led. Historien om Gage ledde hur som helst till en rad olika teorier om hjärnan och människans medvetande och frågan om hon hade en odödlig själ. Intressanta frågeställningar som ni hör.
Fan blir lite mycket Gage här. Vi skulle ju snacka Nails. Lugn i stormen för helvete, det kommer. Men först en bild på Gage som genom slump och hårt detektivarbete dök upp på nätet häromåret. Tidigare var det total darkness i caset. Bara en massa bilder på genomborrade kranier med pilar som pekade runt på hjärnans delar. Som ni ser var han en riktigt proper och snygg prick. Kanske ett bevis på att han inte blev det råskinn man snackat om. Iofs ser han ju rätt hård ut. Skulle platsa i en gangster- eller piratfilm.
Nu till Andrey Iskanov. Iskanov utforskar nämligen i Nails människans medvetande och verklighetsuppfattning utifrån ett fall i Ryssland som har en del likheter med Gage. Men här rör det sig om en kille som på eget bevåg drev in ett antal metallföremål i skallen för att göra slut på en svår huvudvärk. Och det är själva utgångspunkten i Nails.
Storyn kretsar kring en brutal hitman som på sin fritid börjar få allvarliga psykiska problem med sitt slaktande. Hemma i lägenheten börjar skiten jaga i kapp honom och skulden och samvetet tynger honom som en tegelstensroman av Dostojevskij. Han hör röster i huvudet och börjar självmedicinera genom att slå in spikar i skallen i förhoppningen att driva ut smärtan och tjattret (tydligen så känner man ingen smärta när hjärnan utsätts för ingrepp). Resultatet blir inte att han kolar av (vilket ju han borde), utan istället blir hela hans perceptionsförmåga och verklighetsuppfattning totalt förvriden. Han reser in i en surrealistisk mardrömsvärld där han tror sig se verkligheten som den är. Ungefär som en LSD-tripp. Och den blir allt mer bisarr ju mer han håller på med sitt hemmasnickrande. När spikruset slutat verka börjar han experimentera med borrmaskin och när flickvännen (nedan) kommer på besök är det total madness i lägenheten.
Visuellt är det briljant och fängslande. Iskanov går på knock genom hela filmen. Det stora problemet med Nails är huvudpersonen själv. En slags Raskolnikov-figur upphöjd i tio men som tyvärr är psykologiskt ointressant och mer liknar en cartoonkaraktär man inte bryr sig om eller orkar ta på allvar. Vilket är lite synd, för det hade kunnat bli något helt annat med en ångestbadande källarhålefigur som brottats med sina demoner så det kändes djupt in i märgen. Istället är det Iskanov egensinniga och kreativa bildberättande som är behållningen med Nails.
Bildstilen påminner lite om Lynch och Cronenbergs mest skruvade alster i lågbudgetversion. Eller japanska Tetsuo. De snabba psykedeliska bildflödena och de monotona syntslingorna som hamrar över bildrutorna är fräcka (ligger väldigt nära musikvideon) och förstärker den paranoida värld han hamnat i. Nails börjar i svartvitt och för att sedan övergå i färgexplosioner när spikterapin börjar ge effekt för att återvända till svartvitt när festen är över och större delen av hjärnan massakrerad. Och när världen är själlös är det väl bara att dra ned rullgardinen? En snygg Clockwork Orange-knyta-ihop-säcken-avslutning.
De sinnesutvidgande faserna i filmen är bitvis helt utflippade och smått fantastiska i sitt knarkrusflöde. Visst känns produktionen lite amatörmässig men man har aldrig tråkigt medan man tittar på Nails. Vissa scener är jobbiga men överdrivet jobbigt kan jag tyvärr inte skryta med att det är hur mycket jag än önskar. Filmen är bara en timme lång och det känns ändå som en rätt lagom speltid. Jag hade nog inte pallat så mycket mer. Då hade jag riskerat ett epileptiskt anfall och varit tvungen att ta fram verktygslådan. Nails är kanske ingen film man spontant slår på för att koppla av efter en hård dag på jobbet men det är fan så intressantare än det mesta av den vanliga junk man genomlider när man tror man ska få koppla av. Som videoexperiment är Nails förvånansvärt kul.
Nails är Iskanovs regidebut och den första delen i hans HalluCinoGeNnN-trilogi. Den är också den första releasen från det nystartade bolaget Last Exit Entertainment som nu släppt filmen i remastrad utgåva på svenska. Går inte annat än att ge dom en uppspikad tumme på deras Facebook-sida för den här starten. Sen har man laddat på duktigt med kul bonusmaterial som ni inte får missa. En intervju med den ene av grundarna, Jason Meredith, hittar ni här. Over and out.
NAILS Remaster Trailer from LastExitEntertainment on Vimeo.
