Det börjar faktiskt riktigt hyggligt med den här filmen. Klassiska scener i svartvitt från originalfilmen som snabbt växlar över till färg och syskonparets besök på kyrkogården som överraskas av de levande döda. Kvinnan flyr och räddas av en motorcykelriddare och de barrikaderar sig i sin tur hos en hippiefamilj som naturligtvis inte riktigt har förmågan att ta in hotbilden. Sen är det tyvärr fritt fall. Ungefär som hos Lester Burnham i American Beauty när han upplyser om att morgonrunken i duschen är dagens höjdpunkt, sedan går det stadigt utför.
Man undrar vad fan man vill med den här filmen förutom att dra in deg på fader Romeros goda namn. Förutom titeln har den inte så värst mycket med Romeros film att göra överhuvudtaget. Hade den hetat Night of the Living Jerks eller nåt annat dumt hade man inte behövt bry sig riktigt. Det rör sig om någon slags hyllning men påminner mer om en karikatyr. Tom Savini gjorde redan 1990 en fin hyllning till originalet som ligger på tio-i-topp-remake-listan.
Här tappar man bort sig fullständigt i löjliga scener och dialoger så att man undrar om den är gjord på allvar eller ska ses som en ironisk blinkning. Om man ska se någon humor i den så är den ofrivillig. Skådespeleriet är fittigt och tröttsamt och inte ens en veteran som Sid Haig som normalt är underhållande och levererar kommer undan med hedern i behåll. Vet inte varför han ställde upp i den här soppan. Brianna Brown som Barb är tur nog snygg att titta på. Utan henne hade man dragit på sig latexkostym och gått till bensinmacken och köpt spolarvätska och ett påskägg.
3D-greppet är givetvis det roliga med den här filmen. Men även där har man inte lyckats få till det ordentligt. Men ibland gungar det till i rutan och att sitta med glasögonen på och få ett par zombiearmar som sträcker sig efter min öl var faktiskt skoj.
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=4GkaFPyqd1M”]