0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Psycho
Inspelningsår: 1960
Regi: Alfred Hitchcock
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Martin Balsam m.fl.

Helena Bjuresäter Sjöholm
Psycho måste ju nästan vara filmvärldens mest citerade film. Om inte så tävlar den garanterat i toppen av Världens enorma filmbank om att vara det. En publiksuccé som bara tillfälligt kyls av, för att med jämna mellanrum bli högaktuell. Storyn och enskilda sekvenser i filmen är så välkända, att det är okej att döma mig skyldig till alla åtalspunkter för upprepning i den här recensionen. Men nu är filmen aktuell igen. Rysarnytt känner ett pockande ansvar att citera vidare.
Marion Crane (Leigh), spelar den undersköna älskarinnan till en stilig, men skuldsatt och gift man. När hon inte kan motstå frestelsen att lägga vantarna på en större summa pengar, tillhörande en klient på kontoret hon jobbar, låter inte straffet vänta på sig. Allt känns illavarslande redan från början, hon drar blickarna åt sig. Hon ger sig ändå iväg i hopp om att pengarna ska ge henne och älskaren den lycka hon suktar efter. Hitchcock skildrar hennes känslotillstånd, som skiftar, på ett alldeles ypperligt vis där hon kör i sin bil. Hon kommer till Bates Motel som passar henne alldeles utmärkt, då det är lite ensligt och helt utan gäster. Ett visst obehag infinner sig dock hos henne, Norman (motellägaren som spelas av Anthony Perkins), förefaller vara en udda figur som bor ihop med sin ytterst kontrollerande gamla mamma. Som hon aldrig ser, men hör.

Hon bestämmer sig för att ta en dusch och en tidig kväll. Det som sedan händer är inte bara fruktansvärt brutalt, utan filmsekvenserna som följer är av världsklass. I kombination med Bernard Herrmanns skärande stråkar, följer vi Marions sista fasansfulla ögonblick i livet. Upplösningen är inte särskilt känslomässig. Det låg knappast nära till hands för skräckmästaren, det var spänningen som var det viktiga, i synnerhet i Psycho.

Fyra starka masker i betyg.

Mera Psycho på gång
Ni vet Sacha Gervasi, regissören bakom ett annat litet mästerverk, Anvil! The Story of Anvil, ligger bra till att få göra filmen, Alfred Hitchcock and the Making of Psycho. Det tisslas och tasslas om vem som ska porträttera The Master of Suspense. Sir Anthony Hopkins är en möjlig kandidat. Bara att lycka till med den castingen.
Min stora förhoppning är att filmen ska ge oss ännu större kännedom om Alfred Hitchcock, och att den blir riktigt underhållande. Och att alla hitchcockianer ska få lite påfyllning…

Andra Psychon som kom och sågs – men av en betydligt mindre konstant publik
Gus van Sant vågade sig på en remake av Psycho 1998, helt i onödan om ni frågar mig. Hans pedagogiska förmåga sög. Kändes ganska passiv. Och då vet vi att van Sant visst kan göra hyfsat ifrån sig annars.
Konstnären Douglas Gordon gjorde en installation av filmen 1993. Filmen som är 109 min i originaltappning, blev i hans version 24 timmar lång. Två filmrutor per sek, istället för 24 per sek. Med den uttänjningen kan ni själva räkna ut hur exempelvis duschscenen artar sig. Ryktet säger att det finns två personer i världen som sett filmen i sin helhet, en av dem två gånger. Men det vägrar jag tro på.