Recension av John Carpenters Lost Themes 4: Noir

Då var det dags igen. Mäster Carpenter har släppt ytterligare ett album i sin albumserie Lost Themes. Denna gång på temat Noir. Annorlunda eller inte – det låter lika fantastiskt som tidigare.

Mäster John Carpenter är tillbaka med ett helt nytt horror score: Lost Themes 4. Denna gång har han försett albumet med undertiteln ”Noir”. Förväntningarna trissades upp ett snäpp när han på Valborgsmässoafton droppade en lista över sina 10-topp-noir-filmer. Det var en riktig godbit till lista. Faktiskt några där som jag inte sett, så det ska bli underbart att grotta ned sig i lite noir snart igen. Tyvärr inget med Humphrey Bogart men det kan jag leva med.

Det var ju länge sen John Carpenter släppte det klassiska långsfilmskapandet. De senaste tio åren har han helt dedikerat till musiken tillsammans med sin son Cody Carpenter och gudson Daniel Davies (några av deras musikvideos är däremot regisserade av Carpenter). Hans gamla musikteman har blivit lika ikoniska som filmerna och det har liksom aldrig riktigt gått att skilja hans musik från hans filmer. Nu har han inga filmer att experimentera med ljudbilder i längre – men de nya låtarna står så bra på egna ben.

Lost Themes har alltid låtit noir

Måste erkänna att jag tycker det här låter ungefär som de tidigare Lost Themes-plattorna. Lyckas inte riktigt spåra något extra noir-aktigt i Lost Themes 4 eftersom hans ljudbild alltid haft en skön noir-feeling i sig. Men jag älskar det här lika mycket som de gamla plattorna. De gamla alstren hade väl några fler svängiga uppåtlåtar som kunde få en småsur och morgontrött på-väg-till-jobbet-på-måndagsmorgonen-kille att börja ta små trippande danssteg på trottoaren, som Weeping Ghost på Lost Themes 3. Det livade upp. Annars tycker jag det mesta är sig rätt likt.

Det är filmiskt, mystiskt och drömmande. Ljudbilden bråkar med dissonanta och mörka harmonier och böljande synhtslingor och råa gitarriff som rör sig långsamt och suggestivt fram och tillbaka i skugglandskapen. Plötsligt kan allt explodera med ett vasst rockriff som skär upp hela ljudlandskapet eller ett vemodigt orgelparti som seglar in som en bomullsbädd som skänker tröst och vila – och allt tar en annan vändning. Som i en underbar eller fasansfull dröm.

Carpenterfamiljen har utvecklats

Man märker att bandet har utvecklats och blivit skickligare med åren. Som om de hittat sin nisch. Carpenters klassiska låtar är ju i grunden ganska enkla stycken med repetitivt klinkande och tickande syntslingor och trummaskiner som varieras med lite olika teman. Numera är arrangemangen och melodierna mer komplexa och varierande och bjuder på mer djup och känslostämningar. Känslan av riktiga instrument gör så klart väldigt mycket och Carpenter-gänget känns verkligen tajta och samspelta.

Lost Themes började med att han dammade av gamla överblivna filmteman som han blåste nytt liv i. Vet inte om det bara är det välinsmorda titelmaskinerikonceptet eller om han verkligen har så många förlorade teman. Kvittar för mig. Han får gärna hålla på med Lost Themes tills han seglar in i evigheten. För det är så himla skönt att lyssna på farbror John.