0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Sagor från de döda 
Produktionsår: 1968
Regissörer: Roger Vadim, Louis Malle, Federico Fellini
Skådespelare: Jane Fonda, Bridget Bardot, Terrence Stamp m fl
Distribution: Njutafilms
Stefan Särnefält
Tre europeiska mästerregissörer som tolkar varsin story av skräckmästaren Edgar Allan Poe frontat med skönheterna Jane Fonda och Bridget Bardot på omslaget. Svårt att inte bli entusiastisk när man sitter i fåtöljen i skenet från stearinljuset med ett glas vin i handen och drar med pekfingret över deras gudaformade ansikten och rosslar som en lungsjuk med syrgasmask på sista andetaget. Men man ska inte jubla innan kistlocket slagit igen. Snyggt på ytan och en del fina rollprestationer men inget som kittlar skräcknerverna på samma sätt som Roger Cormans charmiga och stämningsfulla Poe-berättelser med Vincent Price. För att göra en enkel sammanfattning. Den gamle b-filmskungen tar hem matchen mot mästarna som ändå bjuder på en rätt trevlig samling Poe-historier.
Roger Vadim berättar i Metzengerstein historien om en depraverad och svartsjuk grevinna (Jane Fonda) som blir kär i sin kusin (roligt nog spelad av brorsan Peter Fonda) som leder till fatala konsekvenser. Snyggt foto och fantastiska miljöer men själva berättelsen aldrig fart och det blir tråkigt och spänningslöst. Fonda gör inte lika många spektakulära klädbyten som i Barbarella men gör sig jäkligt fint uppe på hästsadeln i hudfärgade trikåer.
Louis Malle ger sig på William Wilson som handlar om en sadistisk officer som har ett alter ego som sätter käppar i hjulet för hans bisarra äventyr. Här bränner det till lite mer och det känns som Malle fångar Poes berättelse bättre. I inledningen rusar huvudpersonen desperat in i en kyrka för att bikta sig för ett mord och nystar sedan upp det olycksbådande händelseförloppen bit för bit med start i barndomen. Det är mer klassisk skräckspänning i den här berättelsen. Bridget Bardot spelar en gambler som spelar lite väl högt för sitt eget bästa men man skulle lätt ge ett lillfinger (eller en hundtass) i ett kortspel med henne på den tiden.
Fellinis Toby Dammit (Never Bet the Devil Your Head) sticker ut mest och levererar på sedvanligt Fellinisätt ett skojfriskt fyrverkeri av absurda karaktärer och mardrömslika bilder. Förlagd i nutid spelar Terence Stamp en hyllad men nedsupen skådis som kommer till Rom för att spela in en spaghettivästern av Jesu liv. Påhejad av dårarna runt omkring honom faller han snabbt för kändisskapets frestelser och drivs ned allt längre bort mot avgrunden. I kulisserna lurar självaste Djävulen förklädd till liten flicka. Stamp gör ett magnifikt porträtt av den sönderfallande Toby Dammit som smiter iväg i en Ferrari och utmanar Djävulen i ett dödligt race. Något man enligt novellens originaltitel bör undvika om man vill behålla huvudet alltså.
