0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
För mig är skillnaden på en bra och en dålig skräckfilm som att gå på Gröna Lund. Det finns åkturer där det långsamt byggs upp förväntningar och kittlingar i magen som sedan under crescendon av tjut får en sorts kollektiv förlösning med efterföljande adrenalinpåslag. Sedan finns det åkturerna där man i 180 grader slungas i strid mot G-kraften samtidigt som ens tillbakatryckta spyor hindrar en från att vråla ut sin dödsångest, för att sedan efteråt ledas gråtandes och skälvande tillbaka ut i dagsljuset.
Om man ska ge exempel på hur detta kan appliceras på film tillhör till exempel ”Sjätte sinnet” den första kategorin och allt som Gaspar Noé skapat den sistnämnda. Sinister 2 lutar definitivt åt den sistnämnda, men innan jag fortsätter denna recension måste jag erkänna en sak: jag vågade inte se klart den. 2/3 av filmen hann visas på pressvisningen innan projektorn gick sönder och vid den tidpunkten var jag så skraj att jag var tvungen att sitta i solen med en kaffe och kolla på gulliga djurklipp på Youtube i en halvtimme för att återfå sinnesfriden. När jag sedan fick en ny tid för en pressvisning med fungerande projektor tordes jag inte gå på den, efter att ha varit tvungen att sova (ha!) med lampan tänd hela natten.
Shannyn Sossamon spelar en mor som är på flykt med sina tweentvillingar från en misshandlande man. De har bosatt sig i ett hus på landet och den stora elefanten i rummet mellan de tre är att det några år tidigare har begåtts fruktansvärda mord där. Ena sonen får nattliga visiter av bleka barn som visar honom hemmagjorda Super 8-rullar i källaren där de tar livet av sina söta familjer på olika finurliga vis, samtidigt som demonen Bhughuul häckar i kulisserna. In kommer även en hemsökt ex-polis (James Ransone, som vi älskade att hata i ”The Wire”) som exorcist av elaka makar och demoner.
Upplägget till filmen liknar det vi såg i Sinister, minus Ethan Tråk plus Shannyn Sossamon – något som höjer tvåan ett snäpp. Under dessa drygt 2/3-delar av filmen hann jag få rejäla ”Children of the Corn”-vibbar, i min värld höjer filmen ännu ett snäpp, men det är även det konceptet som är så skrämmande.
Jag har en ständigt pågående diskussion med mina skräckfilmsinklinerade vänner om att efter decennier av skräckkonsumtion fortfarande ha förmågan att bli skrämd av en film, och där mest härdad vinner. Till dem vill jag bara säga: ”Sinister 2” skrämde skiten ur mig och det står jag för!
[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=IswGJH1clkM”]