Jonas Danielsson
Bered dig på att se det mest skrämmande du någonsin sett. En utsliten fras som alltid lovar mer än den levererar oavsett vad det handlar om. I fallet Snuff Movie är det en rejäl överdrift, men ändå mindre så än de följande löftena om att allt du ska få se är på riktigt. För det är det uppenbarligen inte. Förutom det dåliga skådespeleriet är allt fejk så det stänker om det, såklart – riktig snuff är nämligen både olagligt och omoraliskt.
Efter en evighetslång inledning med en gotisk gammal rysare deltar vi i skräckregissören Boris Arkadins party hemma med gravida frun och några polare. När Arkadin blir tvungen att åka till klipprummet invaderas huset av en grupp galningar. De dödar allihop och skär ut fostret ur hustruns mage, inspirerade av en av Arkadins filmer. Tycker du att du känner igen det här? Ja det kan bero på att historien till Snuff Movie är snodd från vad som hände när Mansonfamiljen en kväll brutalt överfaller och mördar gravida Sharon Tate och fyra andra i Roman Polanskis villa i Beverly Hills. För övrigt samma händelse som till exempel den ökända gamla videovåldsfilmen Snuff (Findlay & Findlay, 1976) bygger på. Tate-mordet verkar onekligen uppmuntra tankar om filmade mord.
Nå. Efter ett antal år återvänder regissören från en undanskymd tillvaro där han tagit hand om sin son. Nu ska han göra skräck – på riktigt! Därav den där inledningen som utlovar det mest skrämmande någonsin. Så värst läskigt är det faktiskt inte, snarare larvigt och oinspirerat. Gränsen mellan fiktion och verklighet sägs vara uppluckrade i den här filmen, ändå sällan så tydlig som just här. Taffligheten är förvånande men ett slags bevis för att Bernard Rose mest hade tur när han gjorde Candyman (1992).