0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Vissa killar som man för länge sedan hade gett upp hoppet om verkar ha en närmast övernaturlig förmåga att hänga sig kvar runt poolkanterna och norpa åt sig drinkar som en korrumperad politiker. Kanske inte en helt rättvisande jämförelse. Men antingen har M. Night Shyamalan nån hake på någon försupen filmbolagsboss eller så slutar man aldrig hoppas på att han ska trolla fram en ny Sjätte sinnet ur hatten. Shyamalan gjorde i mitt tycke till och med ett par fina filmer efter sin dunderhit från 1999, Unbreakable och Signs. Men sedan gick det stadigt utför. Häromåret överraskade han dock en smula med lågbudgetrysaren The Visit. Men bara en smula. Nu är han här igen med en psykologisk thriller som av många beskrivits som en slags comeback. Ja inte är det någon comeback till hans storhetstid om du frågar mig.
En kille med en multipel personlighetsstörning kidnappar tre tjejer och håller dem inlåsta in en bunkerliknande håla på okänd plats. Personlighetsstörningen bottnar i ett barndomstrauma och personligheterna brukar i sådana här sammanhang oftast vara en försvarsmekanism för att neutralisera ursprungstraumat. Han varvar dessutom sina kidnapparsysslor med att gå i terapi hos en psykolog. Inom honom rymmer hela 23 olika personlighetstyper med olika mentala drag och fysiska styrkor som kliver fram och interagerar med tjejerna i bunkern. Man får bekanta sig med en handfull av dem som i de flesta fall är ganska harmlösa. Men det finns en 24:e personlighet som lurar djupt därinne i medvetandets labyrinter. Ett riktigt djävla vilddjur som kallas The Beast och som väntar på att få presentera sig i full skala. Det skrämmer så klart skiten ur hela tjejgänget som försöker förhandla med de mer lätthanterliga figurerna i persongalleriet att inte släppa fram besten. Det går så där.
En av tjejerna (spelad av Anya Taylor-Joy från hyllade The Witch) har även hon en otrevlig barndomshistoria som vi presenteras i olika flashbacks och det finns en koppling mellan dem. Annars tycker jag tjejgänget beter sig rätt fjösigt och fantasilöst. Jag hade hoppats att Shyamalan tagit sig i kragen den här gången. Grundpremissen är om inte överdrivet originell ändå good enough för att skapa ett spännande och underhållande inferno. Som 10 Cloverfield Lane. Det stora problemet med den här thrillern är att den lider brist på både nerv och spänning. En thriller utan dessa självskrivna element är ingen thriller. I bästa fall en fars. Nu blir det tyvärr inte ens något riktigt intressant persondrama av historien. Man sitter och väntar på att det ska braka loss men man skulle lika gärna kunna befinna sig i nån sunkig new age-källare med nån pårökt guru som underhåller sin fångst efter bästa förmåga. Man får precis som där ingen utdelning alls. Eller det är åtminstone förbannat magert.
James McAvoy gör ett par halvroliga figurer. Framför allt den oförlösta dansstjärnan. Men någon utflippad weirdo som gör stilfulla tjurrusningar i vansinnets utkanter så revbenen skakar är han inte. Med 23 personligheter på listan borde man ju kunnat skaka fram åtminstone någon ångestsvettig desperado eller tragikomiskt crossdressgeni som svingas sig runt i lianerna i en klänning sydd av människohud och hönsfjädrar. Shyamalan har inte lyckats få till det med kontrasteffekten som välbehövligt kunde ha skruvat upp temperaturen i bunkern. Split är dessvärre en ganska slätstruken och händelselös film som bara blixtrar till vid några få tillfällen. Man har lite surmagat pratat om den typiska shyamalanska tvisten (eller tvistarna) på slutet av filmen. Tycker den var riktigt kul. Hade den varit en halvtimme kortare (Split är nästan två timmar lång) kunde det definitivt vara värt att vänta på.
[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=84TouqfIsiI”]