0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Man from Deep River 
Utgivningsår: 1972
Regissör: Umberto Lenzi
Manus: Francesco Barilli, Massimo D’Avak
Medverkande: Ivan Rassimov, Me Me Lai, Prasitsak Singhara m fl
Distribution: 88 Films, Amazon Prime Video
Man from Deep River brukar räknas som den första kannibalfilmen i den italienska kannibalfilmsboomen som exploderar mot slutet av 70-talet och början av 80-talet. Umberto Lenzi värmde upp grytan skulle man kunna säga med den här filmen som är en slags romantisk kannibalfilm långt ifrån hans senare våldsexploationalster Cannibal Ferox (1981). Handlingen är rätt lik den gamla västernfilmen Horse (1970) med Richard Harris där han blev tillfångatagen av indianer och börjar anpassa sig till deras liv och kultur. Man from Deep River har samma approach att försöka skildra ursprungsbefolkningen på ett mer genuint och autentiskt sätt.
En brittisk fotograf hamnar i bråk på en bar i Bangkok och råkar döda mannen och flyr ut i djungeln med en båtguide. Han blir dock tillfångatagen av en grupp urinvånare som tror att han är någon slags mytisk fiskmänniska då han har en dykardräkt på sig. Under fångenskapen blir han köpt av hövdingens dotter och det uppstår kärlek mellan dem och han kommer successivt in i gruppens sedvänjor och liv och börjar uppskatta det nya livet. Till slut blir han en del av stammen.
Det här är inte så dumt alls. Det är en intressant men lite klyschig historia som ändå försöker skildra naturfolkens kultur på ett hyfsat respektfullt sätt. Gillar faktiskt den här bättre än den mer än t ex spekulativa Cannibal Ferox där han går för långt och förlorar sig i våldsamheterna. Lite riktiga kannibaler får vi också men den som vill gotta sig i avhuggna penisar och slafsigt inälvstuggande har inte så mycket att hämta i Man from Deep River. Även om det primitiva naturlivet har rätt brutala sedvänjor som är svårsmälta för en utomstående.
Musiken då? Då vi gjorde en kannibalfilmsmusiklista igår måste vi ju säga nåt om den. Ja den är inte heller dum, komponerad av Daniele Patucchi. Inte samma frenetiska och suggestiva syntorgier som Ferox utan mer återhållsamt med finstämda stråkar och ett tema som går igen genom hela filmen. Som det ofta brukar göra i italienska filmer. Kan bli lite tjatigt. Men Patucchi levererar även lite mörkare stråkskikt så det inte blir total slagsida. Hela scoret finns på Spotify här nedan. Filmen finns dessutom på strömningstjänsten Amazon Prime Video som är ett bra och billigt alternativ för alla som gillar kultfilm. Finns även del bra egenproducerade tv-serier och filmer där.
